Det första Fredrik Bäckström gjorde när han var på väg hem från högstadiet var att kolla hur hans mammas bil stod parkerad. Han registrerade hur det luktade när han öppnade dörren och hur det lät när hon rörde sig i huset, behövde inte ens se henne för att veta om hon var full eller inte.
Fredrik var i 15-årsåldern när han förstod att något var fel med hans mamma.
– Hon fick en annan personlighet och var ofta arg och irriterad. Ganska snabbt insåg jag att hon drack för mycket. Jag konfronterade henne, men nästan bara när hon var full för då blev hon inte lika arg. Någon gång försökte jag prata med henne när hon var nykter. Det var bland det värsta jag har gjort, berättar han.
Fredriks dagar kom snabbt att handla om två saker. Att kontrollera sin mamma genom att hitta flaskor och hela tiden ligga steget före – och om att döva sina känslor med att jobba extra, sitta mycket vid datorn och träna ofta och hårt.
– När jag kom hem på kvällarna skyndade jag mig till mitt rum för att slippa se mamma full. Jag ville inte träffa henne. Ibland satt hon och sov vid köksbordet och jag var orolig för att hon skulle dö, jag visste hur farligt det var att blanda tabletter och alkohol.
En dag bröt Fredrik ihop och berättade hur han mådde för en kompis. Han fick också gå på samtal hos skolkuratorn.
– På ett sätt var det skönt att lätta på hjärtat, men det var också hemskt och stred mot allt i mig att inte vara lojal med mamma. Kanske gjorde jag det av ren självbevarelsedrift, jag orkade verkligen inte mer.
Skolkuratorn gjorde en orosanmälan till socialtjänsten, som i sin tur kontaktade Fredriks mamma Lena.
– Jag kände mig hårt ansatt, men hade hela tiden förklaringar och manipulerade dem allt jag kunde. Till slut var det som ett heltidsjobb att hålla koll på alla lögner, säger Lena.
Men orosanmälan och följderna av den gjorde att hon ändå bestämde sig för att söka vård.
Lena kontaktade en vän som själv haft drogproblem och bad om hjälp.
– Jag fick komma till Strömgården för samtal och för att få antabus. Jag ville bevisa att jag kunde vara nykter. Vi kom överens om att personalen skulle skicka ett sms till Fredrik när jag varit där, för att han skulle kunna känna sig trygg.
Till en början drack Lena ingenting.
– Men jag tyckte synd om mig själv och efter ett tag googlade jag hur man dricker igenom antabus och hittade en hel del knep.
Familjens hund Sigge sträcker på sig och viftar på svansen.
Lena berättar att hon själv är uppvuxen i en familj med missbruksproblematik.
Hennes pappa var alkoholberoende, men blev nykter när Lena var 18 år. Hennes bror blev bara 49 år. Han dog i alkoholrelaterade skador.
– Konsekvenser av alkohol har alltid funnits i mitt liv, redan som barn var jag själv medberoende, men fick aldrig någon hjälp.
Lenas egna alkoholproblem tog fart för ungefär sex år sedan, när hon blev sjukskriven på grund av en depression.
– Jag minns att jag svarade på ett test på företagshälsan. När jag skulle fylla i mina alkoholvanor visste jag att mina svar inte var bra, så jag justerade dem för att allt skulle se bra ut.
I samma veva fick Lena ett morfinliknande läkemedel för att dämpa smärtorna av en trilskande tand.
– Jag som hade mycket ångest och sömnproblem upptäckte att jag sov mycket bättre när jag tog medicinen. När tabletterna var slut försökte jag få nya utskriva och blev skitförbannad när det inte gick. Då började jag dricka vin till jag somnade istället. Jag kunde smyga med mitt drickande ganska länge och jag drack aldrig tillsammans med andra, berättar Lena.
Så kom den ödesdigra aprildagen 2017.
Klockan var halv tio på kvällen och Lena var på väg till en kompis när hon tappade kontrollen över bilen och körde av vägen.
Bilen totalkvaddades, polisen kom till platsen och Lena fick följa till stationen för provtagning.
– I dag är jag tacksam för att det hände. Det känns som om rattfyllan räddade livet på mig, jag tror inte jag hade varit nykter annars. När polisen skjutsat hem mig var jag som i ett vakuum och gick direkt och la mig, minns Lena.
Men dagen efter kom känslorna ikapp.
– Jag var tvungen att blotta mig. Det jag höll på med hade gett för stora konsekvenser. Jag ringde min bästa kompis som skulle komma. Jag låg hopkrupen i sängen och när hon såg mig började vi gråta och hon kramade om mig. Det kändes skönt att berätta för henne och jag började inse att jag hade jättestora problem.
Fredrik kände sig lättad över att hans mamma skulle gå igenom en behandling för alkoholberoende.
– Jag tänkte att bara mamma slutade dricka så skulle allt bli bra och att jag själv automatiskt skulle börja må bättre. Istället blev det tvärt om. Jag mådde ännu sämre när min uppgift att övervaka mamma försvann. Jag hade inga flaskor att leta efter och inga signaler att tolka. Jag blev deprimerad och försökte kontrollera och styra syrran och pappa.
Lena lyssnar uppmärksamt på Fredriks ord.
– Jag vet att jag gjort mina barn illa. Jag vet att de varit rädda för att det ska hända mig något, att de varit ledsna och legat sömnlösa precis som jag gjorde som barn. Därför känns det viktigt att de får hjälp. Veckorna på behandlingen förändrade mitt liv. Det var då jag lärde mig att det var en sjukdom och det gjorde att jag tillslut accepterade min situation och erkände mitt missbruk. Jag fick träffa människor som gått igenom samma saker, kände mig förstådd och inte lika ensam längre. Därför har jag kämpat för att mina barn också ska få hjälp.
Tidigt i somras fick Fredrik därför möjlighet att gå en medberoendebehandling.
– Det är det bästa jag har gjort. I dag har jag helt andra verktyg för att hantera min medberoendesjukdom. Det fick mig också att förstå att det är dags att jobba med mig själv för att jag ska kunna gå vidare. Förut var jag ofta sjuk och fick äta antibiotika. Jag kände mig stressad hela tiden, hade svårt att sova och fick ta insomningstabletter. Jag känner mig mycket friskare nu och vet att om mamma vill dricka så gör hon det. Det är inte upp till mig, säger han.
I dag går Lena på möten med en självhjälpsgrupp, medan Fredrik går på möten där anhöriga och vänner till alkoholister delar sina erfarenheter.
Både Lena och Fredrik har också varsin sponsor som stöd i vardagen och i dag har de en kärleksfull mor- och sonrelation.
Fredrik, som i dag är 21 år, har flyttat hemifrån, men träffar sin mamma varje vecka.
– Vi hörs ofta på telefon men inte för att jag behöver kontrollera att mamma är nykter, utan för att jag vill helt enkelt, säger han.
– Det är nog oftare jag som får hejda mig och tänka att Fredrik ska få vara ifred. Men ibland kan jag inte hålla mig och skickar iväg ett sms med något ordspråk bara för att få ett svar, ler Lena.
Fredrik kramar om sin mamma och säger att deras relation aldrig varit så bra som nu.
– Vi har släppt alla fasader och det finns inget vi inte kan prata om, säger han.
Medan familjens hund byter plats och lägger sig till ro mot Fredriks ben berättar Lena att hon efter behandlingen har gjort stora förändringar i sitt liv.
– Jag var tvungen att tänka på mig själv för att kunna tillfriskna. Jag har mycket stöd i självhjälpsgruppen och i vännerna jag lärde känna under behandlingen. Det stärker mig att själv få hjälpa människor. Att lyssna till andras berättelser är också viktigt, för att inte glömma hur fort beroendesjukdomen kan slå till. Det är trots allt bara en halvmeter mellan handen och munnen. Jag har varit nykter sedan den 19 april 2017 och vill fortsätta så.