Det är en försommargrå förmiddag när jag kör in på infarten till familjen Björkmans hus i Höglandsnäs.
Ann öppnar dörren och hälsar med ansiktet i ett leende.
På samma sätt har hon mött många barn som har behövt ett nytt hem, både för kortare och längre tid.
Under snart trettio år har Ann och hennes make tagit hand om 51 barn.
Den yngsta har varit sju timmar gammal och den äldsta fyllde 21 innan den lämnade boet.
– Vi hade kanske inte tänkt oss att det skulle bli 51 ungar när vi började, men det har liksom rullat på, säger Ann.
Av de barnen är 18 uppväxtplaceringar, de har alltså bott i familjen större delen av sin barndom.
– Det bästa som finns är när barnen väljer att komma hem som vuxna, kanske med egna familjer. Det gör mig otroligt glad och rörd, säger Ann, som också har hunnit få nio barnbarn.
Allt började när Ann och Inge fick veta att de inte kunde få biologiska barn. När sorgen över det klingade av konstaterade de att de ändå ville ha barn omkring sig.
– Vårt första barn Jessica var en flicka på 4 år som kom från ett missbrukshem. Eftersom vi inte ville att hon skulle växa upp utan syskon flyttade det ganska snart in ytterligare ett barn och efter det har vi alltid haft mellan fyra och åtta barn hemma, berättar Ann.
I dag är Jessica vuxen och bor med sin man Magnus i närheten av föräldrahemmet.
– De är också familjehem och har haft nio placeringar. Vi ses ofta och samarbetar mycket. En annan vuxen tjej från familjen är kontaktperson för tonårstjejer. Att vårt arbete ger ringar på vattnet är bland det bästa som kan hända. Det betyder oerhört mycket för mig.
.
I dagsläget bor åtta barn mellan 10 och 19 år med Ann och Inge i den bruna tegelvillan med naturen som närmsta granne.
– Vi har försökt tänka att barnen ska vara i åldrar som en syskonskara hade kunnat vara. Då har man någon att leka med, att lära sig ta hänsyn till och acceptera, precis som i vilken familj som helst. Det är också viktigt för att var och en ska få rum att utvecklas var för sig. Ibland tror jag att det kan vara svårare att ha ett eller två barn. Här är det tydligt att jag och Inge leder och fördelar uppgifter.
Att Ann och hennes man har olika personligheter ser hon som en fördel.
– Jag är mer dramatisk, medan Inge alltid är lugn som en filbunke. Ibland när han kommit hem från jobbet har det varit två, tre ungar mer än när han åkte på morgonen. Men det har aldrig varit några problem. Vi har kunnat anpassa våra arbetsliv så att det har fungerat med barnen. De har alltid kunnat följa med på jobbet och i perioder har vi varit lediga för att kunna vara med i skolan eller för att vara hemma med de minsta. Vi har helt enkelt lagt upp livet så att det flyter på.
.
Ann är noga med att poängtera att de lever som en vanlig familj.
– Vi har inte ett boende, utan är ett hem och jag vill verkligen trycka på att vi har så himla roligt tillsammans.
Familjelivet är grunden, men Ann och Inge är tydliga med att barnen har en mamma och en pappa.
– Vi är stabila vuxna som finns där för dem. Vad barnen sedan väljer att kalla oss beror många gånger på vilken ålder de är i när de kommer. I dag säger hälften av barnen som bor hemma ’mamma’ och ’pappa’ och hälften kallar oss vid förnamn. För oss spelar det ingen roll, säger Ann.
.
Något de däremot lägger stor vikt vid är att ha ett gott samarbete med barnens föräldrar, syskon eller andra släktingar.
– Ju bättre relationen mellan familjehemmet och föräldrarna är, desto bättre mår barnet. Vi har fortsatt hålla kontakten med en del av barnens biologiska nätverk, en förälder stannar till exempel alltid till på en kopp kaffe när den passerar, trots att barnet flyttat härifrån för länge sedan, säger Ann.
Men relationerna med de biologiska föräldrarna är inte alltid okomplicerad.
– Om en förälder lider av en svår psykisk sjukdom kan vara svårt att förstå som liten. Vi försöker att inte väja för de svåra frågorna. Vi svarar så gott det går och hymlar inte med sanningen, även om vi naturligtvis anpassar vad vi säger efter barnets ålder. Det har hänt att vi åkt hem med barnet till en förälder där miljön är långt ifrån barnvänlig, för att de ska kunna förstå varför de inte kan växa upp där.
.
Från hemmet i Höglandsnäs tar sig alla åtta barnen själva till skolan, med buss, cykel eller moped.
– När de börjar droppa in på eftermiddagen är det alltid någon vuxen hemma. Vi tar emot barnen och är med och fixar mellanmål. Då får man tillfälle att prata mer enskilt. Sedan äter vi alltid middag tillsammans för att förstärka familjekänslan. Det ger oss tid att lära känna varandra och bygga känslan av gemenskap. På helgerna delar vi ofta på oss för att hinna med alla aktiviteter.
För när rutinerna kring mat, sömn och skola fungerar uppmuntrar Ann och Inge barnen att utveckla sina fritidsintressen.
– Vi har varit fotbollsföräldrar i tjugo år. Just nu är det fyra som spelar. Med åren har barnens intressen också blivit våra intressen, säger Ann.
.
För att vardagen med en familj på tio personer ska fungera hjälps alla åt.
– Man tar undan efter sig och har sina sysslor. En annan sak är att vi är noga med regler kring datorer och telefoner. Datorerna står i hallen och telefonen lämnar man in när man ska sova. Visst har vi fått strida ibland, men vi har inte gett oss och på det stora hela flyter allt på. Allt är naturligtvis inte smärtfritt, men vi försöker komma åt problem med stora delar skoj och humor och hos oss gäller vanligt hyfs. Man frågar om lov, är snäll, rör inte andras grejor och tackar efter maten. Har man fungerande rutiner så följer nya barn som kommer in i familjen ganska odramatiskt in i hur det fungerar.
En av Ann och Inges hörnstolpar är att barnen ska kunna stå på egna ben när de flyttar hemifrån.
– De ska kunna laga mat, städa och ta hand om sin ekonomi. När barnen som är i tioårsåldern i dag flyttar hemifrån är vi kanske för gamla för att orka finnas med fullt ut.
.
För att själva orka har Ann och Inge varit noga med att vårda sina egna intressen.
– 2013 hade vi haft det tufft hemma och behövde egentid. Då flyttade några av de vuxna barnen in i tre veckor och tog över ruljangsen medan vi åkte till Florida och körde motorcykel. Det var en fantastisk resa, men många gånger räcker det med att komma iväg ett par timmar en vanlig kväll.
För sin behjärtansvärda insats blev Ann nominerad till Stora mammapriset, ett pris som delades ut under direktsändningen av Mammagalan på mors dag tidigare i våras.
– När jag blev uppringd och fick veta att jag var nominerad tänkte jag att det inte var något för oss, men barnen var så engagerade och tyckte det var jättekul när filmteamet kom hit och gjorde reportage.
.
Ann vann priset och fick dela ut 100 000 kronor till ett av Läkarmissionens projekt för världens mödrar.
– Det kändes stort och har tagit tid att smälta. Framför allt hoppas jag att det genererar fler familjehem. Jag kan känna oro över vad som ska hända med alla barn i framtiden, det finns ett stort behov av familjehem. Ibland tycker jag att det utmålas som något bekymmersamt och svårt, men jag tycker att det är det mest fantastiska man kan göra i livet. Det är helt otroligt. Det ger så oändligt mycket mer glädje än bekymmer.
I samma stund som Ann uttalar orden skickar solen in gyllene strålar genom köksfönstret. En skärva av ljus i den jämngrå himlen.
Ann lyser upp, både inifrån och utifrån.
.
Vad är det bästa med att vara familjehem?
– Att få dela barnens vardag och se dem utvecklas. Allt runt dem, helt enkelt!
.
Och det svåraste?
– Vi ser inga stora svårigheter. Allt löser sig eftersom och vi ser inte problem. Vi har visserligen inte levt ett smärtfritt liv, men det hade jag inte väntat mig heller.
.
Vad önskar du av framtiden?
– Jag vill leva tills jag är hundra år – minst! Min dröm är att kunna jobba en månad på ett barnhem i Nepal. Det hade varit fantastiskt.