Vädret var okey vid lunchtid annandag påsk i Hemavan när Christer Wiklund lämnade övriga familjen - hustrun Maria och de två barnen i skidbacken - för att själv bege sig på turskidor upp till den drygt 1 600 meter höga Sytertoppen.
- Jag såg framför mig en förhållandevis enkel tur och valde enklast möjliga packning, berättar han.
"Vansinnigt"
Ingen kompass, ingen spade eller vindskydd fick följa med.
- När man väl sitter där i snöstormen, med noll sikt och bitande kyla, då inser man det vansinniga i att inte vara fullt utrustad, säger den 41-årige läkaren, och blandar uttryck som "god fjällvana" med "slarv och övermod".
- Visst, jag hade koll på att vädret skulle försämras, men enligt rapporterna först senare på kvällen.
Ovädret kom tidigare än så. Redan på eftermiddagen begränsades sikten. Christer Wiklund tog fel nedfart och tvingades på nytt klättra tillbaka upp mot fjälltoppen.
- Vinden tilltog. Det blev till storm. Snön yrde och jag såg bara en tjock, vit, ogenomtränglig vägg framför mig, och insåg snabbt att jag måste gräva ner mig.
Det beskedet framförde han till hustrun i ett kort mobilsamtal från en näst intill urladdad telefon.
Grävde med skidorna
- Men utan spade är det inte lätt att gräva ner sig i snön.
Christer Wiklund fick använda sig av skidspetsarna.
- Jag lyckades skapa en hålighet för underkroppen och sedan skar jag loss snöblock som jag baxade upp kring överkoppen och huvudet.
Vågade inte sova
De två sista korvarna ur matsäcken gick åt på kvällen liksom korvspat, den sista kvarvarande drycken.
- Jag sparade två korvbröd som nödproviant om jag skulle bli fler nätter på fjället. Jag hade inga prognoser för resten av veckan.
- Snön fortsatte att yra och det kändes som att ha en blomspruta riktad rakt i ansiktet. På så vis fick jag i mig vätska, även om det var kallt. Jag bet också istappar från skägget.
Det blev ingen sömn den natten.
- Jag var väldigt nedfrusen, utmattad och omtöcknad, men med insikt om det olämpliga i att somna där ute på plats. Dessutom var jag hela tiden tvungen att vispa ut drevsnö från ingång och se till att inte bli fast under snön.
På morgonen var vädersituationen densamma. Storm. Ingen sikt. Iskalla vindarna.
- Jag tog ändå chansen att lämna snögrottan och försöka finna en utväg nedför fjällkanten. Ganska snart insåg jag riskerna. Jag famlade i blindo och tog beslutet om att åter gräva ner mig i snön.
Uppfattade rop
Så småningom uppdagades en kort glipa i molntäcket. Wiklund hann uppfatta omgivningen i fjällområdet - och med den minnesbilden begav han sig i väg.
En halv timme därpå uppfattade han rop från det uppbåd som organiserats för att söka efter honom.
- Det var en otroligt befriande känsla. Den pizzabit och kaffet jag erbjöds är det bästa jag någonsin smakat ...
Förfrysningsskada
Trött och nedkyld fördes Christer Wiklund tillbaka till sin familj i Hemavan. Som den läkare han är ordinerade han sig i första hand torra kläder, vila och sömn.
- Jag har en lätt förfrysningsskada upp efter vänster handled, annars har jag klarat mig bra. Det har nog varit lättare för mig att skaka av mig obehaget än för min familj, säger Christer Wiklund.
Däremot har han lärt sig sin läxa inför framtida fjällturer.
- Kompass, spade, vindsäck ska alltid finnas med. Väderomslagen är snabba och allt kan fort gå fel, säger Christer Wiklund, gift tvåbarnspappa och läkare i Burträsk som just nu praktiserar sitt kall i Tärnaby.