Får äran att fylla i min dotters nya "Mina vänner-bok". När lät jag pennspetsen göra det senast? På en fest för tjugotalet år sedan kanske.
På favoritgodisfrågan är svaret givet. Mörk choklad. Helst med lite flingsalt i.
Och choklad handlar det om här på Helg i dag. Egentligen behöver det inte förklaras mer än så, om du frågar mig. Men om du inte är lika chokladövertygad som jag – så är julen ett av de tillfällen på året då vi äter som mest av det som brukar kallas "Gudarnas föda".
.
Samma dag som jag ska träffa Linnea Henriksson i reportaget här intill cyklar jag genom en morgon med lysande persikofärgad himmelsvidd. Om kvällen, på väg hem, trampar jag under ett spelande norrsken på himlavalvet.
I min vardag rör jag mig nära centrum. Gatlyktor, bilar och trafikljus. Men också. Rådjur i en skogsdunge och himlen ~ alltid nära, alltid långt borta.
.
Läser att var tredje person i Sverige heter något med natur eller djur i sitt efternamn. Mest vanligt är det i några lappländska och västerbottniska kommuner, där mer än hälften av befolkningen heter saker som Törnstig och Björnfot. Det förklaras med inflyttningen till de nordliga landskapen på 1700- och 1800-talen. Då antog man ofta ett nytt efternamn, inspirerad av sin nya boplats.
.
Och även om efternamnen blir vardagliga, så finns det något vackert med att vi ständigt bär bergen, träden och himlen med oss under vår stund på jorden.