Det är årets personliga tränare Lovisa ”Lofsan” Sandström som placerat begreppet i mitt medvetande. Eftersom fysisk rörelse ligger i mitt hjärta tar jag till mig, och för mig blir strukturen tydlig när jag tänker på hur det sett ut på anläggningar alla år jag tränat. Hur männen bygger muskler, lyfter tyngre, skriker ut över lokalen. Hur kvinnorna springer på crosstrainers, gympar med gummiband och andas genom pilates. Kort sagt. Män har tränat för att bli större, kvinnor för att bli mindre.
.
”Hon har fått så mycket muskler, det är inte kvinnligt!” Jag har hört det uttalandet mer än en gång.
.
Lovisa Sandström beskriver träningsfeminism som att kliva ur ett normativt system där män förväntas träna på ett sätt och kvinnor på ett annat. Inte för att de vill eller behöver det, utan för att de förväntas göra det utifrån sitt kön. Hon menar att det här med att män ska träna för att bli större och kvinnor för att bli mindre är förlegat. Hon vill i stället lyfta fram individens glöd och engagemang till träning.
.
Det finns många arenor att jobba med feministiska initiativ på.
Lovisa fokuserar på träningen och det är i sådana mikrovärldar de stora strukturerna blir som mest tydliga.
Det kan verka enkelt, men när jag styrketränade tungt och kände att låren svällde och ryggmusklerna fick kontur var det inte helt enkelt. Både byxorna och medvetandet spände och utmanade mig mentalt. Att bli starkare är inte bara lätt. Det är också en resa i sig själv.
.
Jag avslutar med ett av hennes citat: ”Klarar man 100 kilo i marklyft är det svårt att rucka på en när man går till jobbet”.