Det har varit simning och cykling. Aerobic och styrketräning. Yoga och crossfit och en hel del annat. Jag gillar inte att se på sport (förutom när min dotter dansar, det rör mig till tårar var gång) och byter konsekvent kanal vid sportnytt. Men jag gillar att utföra sport, eller lyssna till intervjuer med människor som sportar. Om livet bakom.
Behöver ingen träningskompis för att komma iväg. Gillar tvärtom enkelheten i att styra själv.
.
Tränar alltid, men ett tag nu rätt planlöst. Så kom det till mig under ett styrkepass med flyt. Jag vill hitta på något kul med min snedvridna kropp.
Jag vill springa. Långt. Det är något jag önskat i så många år och nu är det dags att göra istället för att drömma.
.
Jag tänker springa maraton. Det är ju supernervöst att berätta. Men nu är det sagt och jag hoppas att ni vill följa med på resan. Jag tänker att jag uppdaterar om hur det går. Så satsar jag på sommaren.
Kanske är det någon fler som är med?
.
Sedan tänker jag – hur kunde jag glömma hur underbart och samtidigt fullkomligt vidrigt det kan vara att springa?
Här är jag nu. I nyförälskelse blandat med utmattat illamående.
Så jag springer mig in i advent och lucia och P3 Bjällerklang och "Tusen år till julafton".
Jag har saknat den känslan i kroppen. Att den är lätt. Att jag flyger fram.