Vissa jobbveckor är speciella. Med mig hem bär jag ödmjukhet, försiktigt i handflatan. Jag tror att ni förstår vad jag menar när ni läser reportaget om Hjalmar och hans familj.
När jag träffar dem omsluts jag av glädje. En massa kaffe, skämt och uppmuntran.
.
Det är först när jag kommer tillbaka till redaktionen och börjar jobba med anteckningar och ordföljd som tyngden bakom träffar mig.
Det kan vara tungt att läsa berättelser som denna. Tänker på utrikeskorren Magda Gads bestämda ord när hennes vänner säger att de inte orkar läsa hennes krigsreportage: "Då kan jag bli besviken. Förbannad. Du orkar inte ens läsa om det som en annan människa måste leva i?".
Jag skulle inte uttrycka mig lika hårt, men själv tar jag till mig hennes ord.
.
Mitt i min vecka står ledigonsdag på schemat. Jag har fördelen att kunna pausa mina tankar och ta en långpromenad efter skogsväg. Kaffe på en träbänk. Pappa som bjuder påtår. Stenar och lingonris. Hund som strövar fritt.
Ibland känns det om det enda jag kan göra. Att ta hand om mig själv och mitt, under min tid på jorden.