På ett sätt bär jag alltid julen med mig. De tända ljusen, pysslet ~ men främst dofter och smaker. Mandelolja för huden med noter av nejlika och apelsin. Te bryggt på ingefära och tre sorters kanel. Pepparkakskryddan över smoothien. Brödet på silkestofu och saffran. Allt det omger mig, är mig.
.
Men för det kommer jag fullt ut inte överrens med advent. I flera år har jag stökat runt med en känsla, utan att riktigt förstå. Men nu vet jag. Det som får mig till harmoni är tid. Tid för julmusik och klappinslagning. Tid att klura ut vad jag vill ge, till vem. Tid att lägga ihop några hyacinter med mossa och glitter.
Men tiden kommer först efter själva julafton, först i mellandagarna. Och då är fingrarnas lust för adventsdekorationer och tomtepyssel förbi.
Det är där jag går isär. Det är skönt att veta, i alla fall.
.
Förra helgen bakade vi pepparkakor, även om vår lånehund hann tugga sönder min pepparkaksdeg på mandelmjöl och kokosolja. Och i helgen finns tydliga önskemål på det årliga pepparkakshus-skapandet. Förra året var vi ambitiösa och gräddade vårt eget hus i miniformat, efter ritningar.
Hur det blir i år, det är ännu ett frågetecken.