– Jo, många är både häpna och nyfikna när de kommer förbi, och jag förstår dem, säger Sandberg.
Det hör knappast till vanligheterna att packa rumsväggarna fulla av bufflar och bisonhuvuden, antiloper, gnuer, kron- och dovhjortar, varvat med vildsvin, zebror och enorma svartbjörnskinn.
Villebråden har alla ett gemensamt – de har passerat kornet på Mikael Sandbergs kikarsikte.
Tretton år gammal fick unge Mikael smaka på jaktlyckan för första gången.
– Jag var ute i skogen med pappa när vår norrbottensspets Charlie skällde fast en fågel. Kolla vad det är sade pappa, och den orren blev mitt premiärbyte.
Fullträffen följdes av åtskilliga fler jaktturer i Norrfjärdensskogarna, ofta med pappa som ciceron och läromästare. Men 19 år gammal valde Mikael Sandberg att ställa sitt jaktintresse på egna ben.
– Jag följde med på en organiserad jaktresa till Manitoba i Kanada. Det gav mersmak. I dag kan jag räkna till totalt sexton jaktresor, till Kanadas ödemarker, Alaska, Zimbabwes stäpper, Grönland, amerikanska prärien, Sydafrika, Namibia och en del länder i Europa.
– Frånsett första resan har jag alltid fällt villebråd som jag sedan importerat hem till Sverige, säger Mikael Sandberg med en blick ut över troféfyllda väggar.
Sandberg betonar vikten av att noga följa varje lands regelverk och jaktförordningar. Bara tillåtna djur jagas.
– Här i Sverige har vi ju reglerad tilldelning av exempelvis älg, och ute i världen finns motsvarande upplägg. En jaktresa är alltid väl organiserad med licenser och tillstånd, guider och spårare, förklarar han.
– Troféimport är förenat med hårda kontroller. Det tar i regel minst ett år att få hem ett antilophuvud, en bergsget, gnu- eller buffelskalle.
Alla benbitar kokas, medan skinnen saltas och torkas på plats i en tidskrävande process innan flyttlådorna kan börja packas för transport mot Sverige.
– Köttet stannar alltid hos lokalbefolkningen. Sedan krävs det exporttillstånd från respektive land med ett bifogat veterinärintyg skickat till Jordbruksverket i Sverige, som därefter i sin tur utverkar ett importtillstånd. Kontrollapparaten är rigorös, säger Sandberg.
– I Sverige anlitar jag en konservator från Småland, Svante Andersson, som stoppat upp de flesta av mina djur.
Resultatet fyller väggarna över två våningsplan i ett rött hus i Harrbäcken dit Sandberg nyss flyttat från Norrfjärden.
Starkaste minnesbilderna har han från jaktturer på buffel i Zimbabwe och svartbjörn i Alaska.
– Mitt värsta minne hör till en antilopjakt i Afrika där jag var jättenära att trampa på en fyra meter lång svart mamba. Det hade kunnat bli min död.
– Jag har också många varma minnen från människor jag mött, inuiter på Grönland, extrema spårare i Afrika och oförglömliga karaktärer i Kanadas ödemarker, säger Mikael Sandberg.