När man reser är hotellrummet ofta sekundärt. Det är resmålet i sig, och upplevelserna utanför, som lockar.
På Treehotel i Harads är det tvärtom.
Omgivningarna är skog och skog. Så mycket annat finns inte.
Här är det hotellupplevelsen som räknas.
Klockan är vid middagstid. Vi sitter sex meter upp i talltopparna, på en dubbelsäng. Vi har öppnat en mikrobryggd öl och en liten vinflaska. Lutar oss tillbaka och blickar ut över gulnade björkar och barrskog.
Internationellt
Treehotel i Harads har blivit rikskänt, och därtill omskrivet och lovsjunget i internationell press. Det är inte så konstigt, för idén är spektakulär.
Inspirationen till trädhotellet kommer från filmen "The tree lover" av Jonas Selberg Augustsen, och är en berättelse om tre män från staden som vill återknyta till sina rötter genom att bygga ett trädhus tillsammans.
Filmen, en filosofisk berättelse om hur viktiga träd är för människor, blev startskottet för den lilla hotellbyn i Harads, vars initiativtagare heter Britta Jonsson Lindvall och Kent Lindvall.
Försvinner i naturen
Med barndomen i Norrbotten, där barrskog, lingonris och vedeldade bastubad vid stugor alltid funnits är upplevelsen ... verkligen en upplevelse.
Men det är lätt att förstå de exalterade utländska reaktionerna, där den orörda naturen verkligen blir något nytt:
" Många hotell runt om i världen erbjuder sina gäster möjligheten att komma närmare naturen, men det är bara det här, i de svenska Lapplandsskogarna, som naturen låter sina gäster försvinna i den ", står det i Finacial times.
Vajar i blåsten
Och även om vi enbart sitter i ett hotellrum, är det något extra. Stillheten blir upplevelsen, och lite pirrigt är det när eftermiddagsbrisen får träden utanför att svaja. När man blundar känns det att kojan rör sig i vinden.
Året efter öppningen blåste faktiskt en tromb förbi området, berättar vår servitris senare på kvällen. Då slet sig en av vajrarna som håller fast hotellrummet som ser ut som en spegelkub, och den började vrida sig.
En av ägarna, Kent Lindvall, kastade sig i bilen – för det finns faktiskt en bilväg upp genom skogen – och lindade vajern runt ett träd och höll fast tills det mojnat.
Någon sekundmetersgräns för att ta emot gäster i trädtopparna finns inte.
Tallarna i den orörda skogen är ungefär nittio år gamla, och konstruktionen som hotellrummen är upphängda i kan vidgas eftersom träden växer.
Inte för allmänheten
När man kör in till hotellets parkering kan man fortfarande inte se en glimt av hotellkojorna. Området är dessutom bara tillgängligt för övernattande gäster, eller vid guidade turer.
För att hålla naturen orörd får man heller inte trampa utanför de uppmärkta stigarna.
Incheckning, frukost och eventuell middag äter man på Brittas pensionat.
Efter incheckningen, där vi får veta hur förbränningstoaletten på rummet fungerar, och att det alltd finns en laddad mobiltelefon i kojan om vi behöver ringa för att fråga något, får vi en karta som visar vägen till hotellrummet.
En karta. Det har inte hänt förr.
Så traskar vi iväg längs stigen, och efter en brant uppförsbacke så svävar de där bland träden.
Kabinen, spegelkuben, fågelboet och ufot.
Den runda bastun.
Rummen är arkitektritade och hela stugbyn är ekologiskt byggd, något man också trycker på vid städning och energianvändning.
Norrinspirerat på menyn
Naturligtvis finns här saker att göra för den som vill: Hundspann, kajakpaddling, snöskotur, mountainbike-cykling – och bokar man tid eldar personalen gärna upp någon av de två bastubyggnader som finns.
Vi nöjer oss med att beundra och fotografera de olika byggnaderna.
Andas in utsikten.
När skymningen faller promenerar vi tillbaka till huvudbyggnaden och en trerättersmiddag. Pensionatet ryms i en trävilla från trettiotalet, fyllt med bruksföremål från den tiden. Ursprungligen byggdes det som ålderdomshem och här finns det möjlighet att äta i små privata rum.
Efter en norrinspirerad meny med svampsoppa, tjälknöl och vaniljglass med hjortron promenerar vi in i skogen igen. Bara små lyktstolpar visar vägen.
Och det är tyst. Alldeles tyst.
Vi går en runda bland hotellrummen igen, ser hur det lyser under ufot. Det lilla fönstret i fågelboet. Önskar att vi kunde kika in i dem alla.
Sedan loggar vi in på hotellets wifi.
Och sex meter upp i luften streamar vi en film innan vi somnar gott.