Hä jär så grannt vä moll, sa n’Herbert
HälleströmHälleström
På den här bilden från 1985 ses Herbert Bergström, Hälleström, omgiven av sina barn, Gustav då 13 år och Kristina, 11 år.
Foto: Roland Lundström
När han fick tid över spelade han gärna på sin fiol och komponerade egna låtar. Hembygden och naturen var hans inspirationskälla. Tyvärr förmörkades hans sista tid av demenssjukdom som gjorde att han till och från försvann för omvärlden.
Sista gången jag kände att jag hade kontakt med Herbert var två år före hans bortgång. Min bror Kjell och jag for till Hälleström för att hälsa på och mötte Siv och Herbert utanför ladugården. De var just färdiga med mjölkningen.
Herbert hade hjälpt till så gott han kunde och vi stod nu på ladugårdsbacken och pratade. Han stod som vanligt lite på sidan om. Han var inte den som ville stå i centrum och skina och dominera, utan han lyssnade och kom med sina underfundiga kommentarer som ibland kunde vara lite ekivoka, aldrig grova, bara lite småfräcka.
Nu var han inte längre med på samma sätt som under sin friska tid. Men då och då märkte man att han var närvarande.
Samtalet kom in på Helge och hans problem med synen. Siv förklarade.
- Ni förstår. I ögat finns ju stavar och tappar. När man blir sjuk i ögonen så tappar stavarna sin spänst och faller nedåt.
Hon visade med handen hur stavarna föll nedåt. Då såg jag hur det glimmade till i Herberts ögon och kommentaren kom.
- Ja hä jär som vä ållt anne när man val äller.
Det här gick Siv och Kjell alldeles förbi. Dom var alldeles för upptagna med att prata. Men Herbert och jag! Våra ögon möttes och vi log i samförstånd.
Prata må vara silver men lyssna är guld.
Jag träffade Herbert för en liten tid sedan. I drömmen mötte jag Herbert. I drömmen kan man vara den man vill. Göra det man vill.
Jag drömde att också jag kunde hantera en fela. Varför skulle jag inte kunna det? Vår gemensamme farfar Karl Julius var speleman med egna kompositioner, bland annat "Vals från Hälleström" och min egen farsgubbe kunde också gnida på en fela. I varje fall i yngre dar när han spelade på bröllop och andra tillställningar tillsammans med sina syskon. Jo, i drömmen kunde också jag hantera en fela.
I drömmen satt nu Herbert och jag tillsammans med varsin fela uppe på hällarna vid Slättheden och blickade ut över landskapet där hela skogshavet brann i den nedgående solens sista strålar. Vi filade på några melodier och filosoferade.
-Hä jär grannt jena, sa en Herbert
-Joo
- Hä jär så grannt att hä jär illt, sa en Herbert.
- Joo
-Man bord skriiv en låt om häjna, sa en Herbert.
-Joo. En glad låt, en låt i dur.
- Nää moll. Hä jär så grannt vä moll, sa en Herbert
- Ja, men då gör vi en låt i både dur och moll, sa jag.
- Men mest moll, för hä jär så grannt vä moll, sa en Herbert.
Vi filade på låten i bästa samförstånd. Tog och gav och till slut kände vi att den satt. Början i dur, mittpartiet i moll och så en nätt avrundning i dur. Mycket moll blev det men jag var ganska nöjd ändå.
- En afton opa Shetthejda sko han heit, låtn, sa en Herbert.
Vi spelade den hela vägen hem tills vi skildes vid vägskälet i Långträsk och var och en gick hem till sitt.
Jag vaknade. En sån dröm! Men det var fint att ha fått träffa Herbert. Och roligt att ha kunnat spela fiol.
Men jag måste ha somnat om för i drömmen kom Herbert tillbaka. Nu ringde han.
-Hör dö Karl-Joel. I hav skreve dell en sleeng. Hä jär i moll för hä jär så grannt, sa en Herbert, lade ifrån sig luren och spelade.
- Jaja, bara det inte blir för mycket moll sa jag.
Lite senare ringde han igen.
-I vell håva vä häja också, sa en Herbert och spelade en mollslinga.
Nu började jag känna mig frustrerad. Herregud det var ju mitt barn också - den här låten. Jag kontrade med en durslinga.
- Nää se, hä val för mötje dur, sa n’Herbert.
Bäst att ändra taktik, tänkte jag. Om jag skrev en mollslinga skulle han väl bli generös och kanske låta mig få med lite dur. Jag ringde honom och spelade upp en mollslinga.
- Hör dö hä var fint henna Karl-Joel, sa en Herbert.
- Hä tåga vä vä. Hä jär ju så grannt vä moll.
Det kom till ytterligare ett par mollslingor, men ingen dur fann nåd inför Herberts öron, så jag gav upp. Jag tröstade mig med att jag kunde spela låten som jag själv ville.
Jag måste ändå ha varit ganska frustrerad för när jag vaknade hade jag sparkat av mig täcket. Om det här nu hade varit verklighet så hade jag världens chans att göra låten som jag själv ville ha den för Herbert fanns inte längre i livet. Men så behandlar man inte minnet efter en sanningens man som Herbert.
Och förresten, med stigande ålder har också jag börjat tycka att - hä jär ju så grannt vä moll.
Så konstigt det kan bli i drömmen. Så här egennyttig var inte Herbert. Han var inte den som tog för sig. Den som inte tänkte på andra. Han var både lyhörd och generös.
Varför är det så att det är de ödmjuka, de lågmälda, de stillsamma som vi minns bäst?
Varför står deras bild klarast för vårt inre öga?
Varför är det de som oftast återkommer i våra drömmar?
Ja, kanske är det detta man menar när man i Skriften säger att det är de saktmodiga som skall besitta jorden. De lever vidare i våra tankar och drömmar.
Så jobbar vi med nyheter