KRÖNIKA\ Min största fiende är felfri
Att kalla min morgonstund för en ritual som inte får brytas är en stark underdrift, en trasig strumpa och perfektionisten i mig gör revolt.
Nej, allvarligt talat så är mina morgonrutiner ingenting annat än drömmar och visioner, verkligheten döljer sig långt bort från nypressade juicer och mustiga marmelader. Det enda som jag vet när jag vaknar är vilka personer som jag kommer möta på min väg till skolan. Eftersom jag alltid är lika felplanerad möter jag samma personer varje morgon.
En gammal lärare som jag försöker undvika, en barnfamilj som i äkta medelklassmanér rastar hundvalpen Börje och en vilsen sjundeklassare som letar efter sin identitet. Men ingen berör mig så mycket som en person.
En medelålders kvinna med välkammat hår och manglade byxor. Hon är som tagen ur en kontaktannons uppklistrad på Jehovas vittnes anslagstavla. Alltid samma hurtiga gång med sin golden retriever, alltid denna slätstrukna kalufs som får Bree van der Kamp att blekna i jämförelse.
Googla namnet så får ni upp en ungefärlig bild av min morgonfiende nummer ett.
Denna lilla varelsen verkar hängivet följa mallen hur en perfekt medborgare ska vara. Det är kanske hårt att ta till ord som utomjording, men faktum är att hon skrämmer mig mer än en taliban i Kaknästornet med tillhörande sportbag. Det finns nämligen ingenting som skrämmer mig så mycket som det perfekta, det felfria och det omänskliga.
Visst strävar även jag efter den perfekta morgonen som tagen ur Sound of Music där fåglarna kvittrar och vinden blåser mig hela vägen till straffkommenderingen, men frågan är hur bra jag lyckas. Faktum är att trots min lilla morgonritual står jag ändå där med fruset hår, trötta ögon, tom mage utanför skolans glasentré en minut innan vi börjar.
Varför kan jag då inte unna denna kvinna lycka? Jo, för hennes kritvita tänder är som ett hån rakt upp i mitt trötta morningface. Ett slag i ansiktet på alla oss tidsoptimister som tror att Umeå ligger i närheten av Malmö. En sprätt på näsan, bara inte hon skadar mitt kändisansikte.
Alla människor har någon gång strävat efter att vara perfekta, även om de inte alltid vill erkänna det. Om man satsar och ändå inte lyckas blir fallet nämligen så mycket hårdare. Men alla som satsat vet att hur mycket man än försöker kommer man någon gång att misslyckas.
Det är med den vetskapen jag trots allt står ut med hennes putsade fasad. En dag är det nämligen hennes tur att komma farande i gummistövlar, regnjacka och rufsigt hår. Som en kristen kommer jag då stå upprättad med en slätstruken kostym, polerade finskor, välkammat hår och ett påklistrat leende på mina läppar.
Jag kommer vara placerad på första parkett och njuta av triumfen. Sedan ska jag barmhärtigt ge henne en bamsekram, inte för att jag vet hur det känns, utan för att det värsta en fiende vet är godhet från sin motståndare.
Så jobbar vi med nyheter