Grönland - den stora vildmarken ...
Vattnet i fjorden är härligt turkosfärgat, luften är ren och klar och de imponerande fjälltopparna tonar upp sig som stora jättar ju längre in i fjorden vi kommer. Allt känns så overkligt, skulle inte Grönland vara ett land fullt med is, kyla och isbjörnar överallt? Istället är vinden behagligt ljum och torr när vi står uppe på däck på den fiskebåt som ska föra oss ända in i den Grönländska fjällvärlden - en värld vi alla skulle komma att bli så fästa vid.
Ulrik Bylander med en fin röding.
Foto: Ulrik Bylander
Efter en lång resa är vi äntligen framme. Färden var inte allt igenom enkel då infrastrukturen på ön är dåligt utbyggd, dessutom har vi fått byta flera flyg, bil och båtar men nu står vi här, mitt i den Grönländska vildmarken, ett landskap som på många vis liknar våra fjälldalar hemma i Norrbotten och Västerbotten. I över ett år har jag fantiserat om den här stunden och jag har tränat hårt för att orka.
Med min ryggsäck fullastad med kameror, mat och fiskeutrustning har jag sprungit upp och ner längst med Piteälven och därtill hunnit med att löpträna under semestern. Äventyret ska inte falla på dålig kondition har jag bestämt mig för.
Äntligen fiske
Efter att ha nått vårt basläger där vi hunnit pusta ut och äta så kan vi inte hålla oss längre, vi går raskt fem kilometer uppströms bara för att prova några kast innan mörkret lägger sig. Jag är genomsvettig efter den hastiga marschen men upprymd, äntligen ska jag fiska! Förväntningarna är uppskruvade när jag lägger det första kastet snett över den kristallklara forsnacken, och jag fiskar med en ytgående foamfluga, den bildar ett plogmönster när den dras över vattenytan, ryckvis tar jag hem flugan och en stor bukt syns strax i vattnet bakom mitt bete, fisken följer efter ett par meter men vänder sedan lika tvärt. Jag får nästan inte luft, som en skolpojke kastar jag lite panikartat om igen och ber till högre makter hugg, hugg! Jag låter flugan driva en meter innan jag åter ökar farten på linhemtagningen, vattnet välver sig åter bakom flugan. Men denna gången simmar rödingen efter med munnen vidöppen! Linan stramar till och spöet böjer sig djupt ner i handtaget. Ja! Den sitter.
Den urstarka fisken pumpar tungt och rusar sedan ner till älvnacken i vad som kan beskrivas som en explosion. Rullens tjut får min kompis att titta upp mot forsnacken där jag står. Fiskhugget och den explosiva rusningen ner för älven har fått mig att helt tappa fattningen, jag står som förlamad och bara stirrar ...
Hela fluglinan har spolats av rullen i fiskens rusning och jag springer nu med bultande hjärta efter längs med älvkanten. Fisken stannar tillfälligt upp och jag vevar med darriga händer in fluglinan på rullen så fort jag bara kan - och där sticker den igen fast denna gång uppför älven, spöet böjer kraftigt och upp i luften.
Fisken slänger sig i ett akrobatiskt luftsprång för att göra sig fri flugan. Efter en stunds hård kamp och en arm med begynnande mjölksyra glider så fisken trött upp på strandbrinken. Det är en ny blank och vacker fisk som har kommit in med morgonens tidvatten, troligen kring två kilo. Jag tar försiktigt den hullinglösa flugan ur mungipan på fisken och begrundar den strömlinjeformade jägaren.
Min vän Hans Sörling förevigar ögonblicket med kameran och fisken sätts åter i vattnet, jag håller den under buken och försiktigt om stjärtfenan, det är viktigt att fisken återhämtar sig innan man återsätter den. Men den här piskar till mig med stjärtfenan över handen och så är det hela över. Vilken röding! Helt otroligt, utbrister jag. Jag inspekterar min fluga som vridit sig ett kvarts varv och något sönderbiten efter kampen. Jag ska precis sätta fast en ny när jag ser min kompis Hans med ett pumpande spöböj följt av ett glädjerop. Vi har äntligen kommit fram till rödingparadiset!
Älven, fisket och Inuiterna
Längst med Grönlands västkust finns en mängd fjordar och älvar, man kan faktiskt jämföra det med Nordnorges kust på många vis. Skillnaden är dock den att om man följer älvarna en bit upp i fjällterrängen så stöter man på den mäktiga inlandsisen. Inlandsisen på Grönland täcker hela 86 procent av ön och är som mest 3 000 meter tjock!
Vi är i norra Skandinavien vana vid att våra älvar ofta hyser bestånd av både lax och havsöring samt i Norge även havsröding men på Grönland så är det rödingen som är allenarådande. Jag frågade några lokala fiskare om det fångas någon lax på ön? men endast ett tjugotal laxar per år rapporteras och många av dessa torde vara "våra" laxar som felnavigerat efter att ätit upp sig i haven kring Grönland. Jag hörde till och med talas om att det fångats lax märkt i Luleå kring Grönland. En duktig simtur i så fall på tusentals kilometer.
Snabb tempoväxling
Den Grönländska rödingen hugger hårt när den väl har bestämt sig men den kan precis som dess släktingar i Sverige vara svårflirtade. Jag hade inför fisketuren bundit en variant på min favoritfluga "thunderspey" men i färgerna silver, rosa, svart med ett rosa hägerhackel! Flugan vajar förföriskt tack vare sitt långa hackel och är min egen favorit till lax och havsöring.
Vid tvåtiden blev allt stilla i älven och ingen verkade få någon fisk, lite uttröttade lade sig några fiskekompisarna längst med älven för att vila, jag själv visste precis vad jag ville prova, nämligen min Grönlandspey! Jag började högst upp i poolen och lät flugan svepa över fiskens ståndplatser, metodiskt jobbade jag mig nedåt som den laxfiskare jag är men inte en endaste puffning i flugan. Längre ner i poolen låg på min sida om älven två stora stenar och bildade en markerad strömlinje, koncentrerat förde jag flugan från älvens bortre kant över älven ner in mot stenarna men hugget uteblev.
Jag kastade om ett par gånger men ingenting hände, lite uppgivet beslutade jag mig för att vila med de övriga gänget och drog lite irriterat hem linan fort men då stramade det till! Den snabba tempoväxlingen på flugan hade utlöst huggreflexen på rödingen och med flugspöet vågrätt mot vattenytan lät det nästan som en gitarrsträng som stäms!
Linan brände i handen
Hämta kameran ropade jag till fiskekompisen Hans Sörling den här är stor. Jag var plötsligt allt annat än trött! Fisken for som en projektil i poolen och kastade sig i luften för att göra sig fri flugan. Det är en märklig känsla att drilla en fisk på närmare fyra kilo med ett enhandsspö i klass 5! Mjölksyran började åter göra sig påmind och jag bytte fiskearm, de explosiva löpningarna hos fisken gjorde att linan brände till när den for genom mina fingrar och jag ryckte till och skickade ner handen i vattnet, jäklar vad det brände till. Efter att ha kört fisken ytterligare några minuter pressade jag in den mot grunt vatten.
Varken jag eller Hans använder håv när vi fiskar fluga då vi tycker att det är lättare att återsätta fisken genom att bara lossa den hullinglösa kroken i vattnet. Det är en fin och fet röding med underbara färger och som en skugga glider den snabbt ner i djupet efter att ha blivit fri. Vad fick du den på frågar Hans? En rosa speyfluga - men det är ju en laxfluga, har du flera - självklart, men då får du bjuda på kaffet! Taget sa Hans och svingar fram termosen!
Fisken stiger med tidvattnet
Att stå vid älven är helt fantastiskt; det är fisk överallt. Fisken som stiger vid varje tidvatten under sommarmånaderna beräknas komma cirka 2 000 åt gången i en älv inte större än Åbyälven. Och med polaroidglasögon ser man fisken väl i den klara älven.
Storleken på rödingen är imponerande. Fastän det är samma art som hemma i Sverige, det vill säga fjällröding (Salvelinus Alpinus) så uppgick veckans största fisk till 8,3 kg och snittvikten på vår fångade fisk säkerligen 2,5 kilo. De största fiskarna stod givetvis i älvens djuphålor men bara för att ge en bild av hur mycket fisk det var kan sägas att vi lyckade fånga en del med våra bara händer. Vi fiskade dock utan hulling och all fisk återfick friheten förutom de som vi tog med till lägret som middag.
Den grönländska vildmarken ger en känsla av att "här har aldrig någon varit tidigare" men längs med älven finns inuitgravar som berättar att här har människor jagat och fiskat i årtusenden. Och mycket riktigt, efter att ha trott av vi var helt ensamma stöter vi högre upp i älven på ett gäng inuiter som jagar vildren. Vi har inte sett en enda ren men de måste de ha gjort för var och en av dem bär på en ren samt sin rostiga kaliber 22-vapen. Jägarna följer intresserat vårt fiske och pratar grönländska mellan varandra. Vi står utrustade med det senaste i fiskeklädsel av goretex och andra hightech fibrer, medan de går flera mil i träningsoverall och tretornstövlar och jag är övertygad om att de har ganska kul åt oss. "Go tur", säger plötsligt en kraftig stämma på danska och så ger dom sig av med sin tunga packning hela den långa vägen mot fjorden.
Ett lågmält hej då
Ute i fjorden ser vi en prick långt bort som närmar sig, det är den fiskebåten som ska hämta oss och det ger en uppfattning om hur enormt stor fjorden verkligen är. Jag står och pratar med en av de inuitkvinnor som fiskar längst ute vid älvmynningen, hon har hela sin familj med sig, och hennes båda flickor leker nere vid älvkanten och fångar småfiskar med händerna.
- Var kommer du ifrån, frågar hon - jag är från Sverige säger jag, hon tittar ut mot havet och de små gummibåtar som skall hämta oss till transportbåten. Det där går inte bra säger hon på knagglig danska! Hur menar du säger jag? Hon pekar på en plats två kilometer längre bort i fjorden, där skulle ni ha blivit hämtade istället, tidvattnet är ännu för lågt säger hon medan hon kisande pekar på gummibåtarna. Långt ut kan vi se att en person har gått ur gummibåtarna för att dra dem den långa sträckan till djupvattnet, så grunt är det. Vi står en stund och ömsom pratar och tittar ut mot fjorden, kvinnan sprider ett behagligt lugn kring sig och hon känns som gammal vän fastän vi bara talats vid i en halvtimma.
Efter ett tag så hojtaste det nerifrån strandbrinken, jag hör det faktiskt inte först men när ropandet forsätter tittar hon upp på mig och säger - dom ropar på dig, du ska hem nu. Avskedet blir lågmält hejdå och det känns plötsligt lite sorgligt att lämna inuitlägret.
Vi har efter någon timma tagit oss ut till den stora båten och efter att ha lastat allt vårt bagage lättar vi ankar hem mot Sisimiut, vi ser älvens mynning tyna bort och bli allt mindre, bergstopparna som en gång var så höga går nu in i varandra och tynar så småningom bort i fjärran. Jag börjar förstå att det jag varit med om är något helt unikt, en resa tillbaka i tiden! En tid då allt vatten även hemma var full av fisk. Jag tänker vilken resurs våra strömmande vatten i Norrbotten och Västerbotten skulle vara om de bara fick en chans. Ute i Östersjön fiskas det hårt av skiftande nationaliteter på våra bestånd av havsvandrande fisk och med miljögifter, orenade utsläpp samt tungmetaller som understöd, träs dessa upp likt svarta kulor på det mörka band av hot som finns mot våra älvar och dess innevånare, hemma har Skogsbrukets påverkan genom det senaste århundradet av flottning och vattenkraftens utbyggnad kraftigt påverkat fiskens lekplatser och lekvägar. Som tur är har miljötänket tack vare opinon och många eldsjälars engagemang slagit igenom i Sverige och förhoppningsvis kanske vi kan vända utvecklingen tänker jag. Det är högst rimligt och inte alls ouppnåligt om bara vilja finns, titta på Grönland säger jag bara!
FAKTA Grönland
Inuiterna kallar sitt land för Kalaallit Nunaat - "människornas land".
Majoriteten av Grönlands invånare är inuiter, eller de som förr kallades för eskimåer.
Landets ursprungsbefolkning antas ha kommit till Grönland via Kanada för cirka 5 000 år sedan, klimatet var då betydligt varmare än idag och inuiterna livnärde sig på att jaga myskoxar, vildren och givetvis genom fiske. Under 1000-talet och framåt uppfanns kajaken, harpunen och hundsläden.
Ön har även befolkats av Nordbor eller vikingar om man så vill. Mellan 900- och 1500-talet . De mest kända är Gunnbjörn Ulfsson, och Erik den röde även känd som Frans G Bengtssons romanfigur Röde Orm. Under 1400-talet blev klimatet på ön märkbart kallare och fjordarna började frysa samtidigt som de söderut flyttande Inuiterna började konkurera och hamna i väpnade konflikter med nordborna. Efter att nordborna försvunnit från ön antagligen dödade, glömdes ön bort av omvärlden men under senare delen av medeltiden och framåt spreds ryktet om öns förträffliga fiskevatten och valfångster. Efter det att den danske Konung Kristian IV utrustat en expedition för att söka efter de försvunna nordborna 1605 så gjorde Danmark anspråk på ön.
Grönlands befolkning uppgår till cirka 56 000 personer. De flesta är inuiter, cirka 90 procent därutöver 10 procent danskar för att förenkla det lite. Grönländska är det officiella språket, vilket är en av många inuitdialekter som talas i den arktiska delen av världen. Grönländskan är besläktad med de dialekter som talas i norra Kanada och Alaska. Därefter är danska andraspråket på ön och det gäller även i skolan. Ska man förflytta sig på Grönland gäller båt, flyg eller till fots. Längre transporter i bil är inte möjliga eftersom det endast finns cirka 15 mil väg på hela ön.
Majoriteten av Grönlands invånare är inuiter, eller de som förr kallades för eskimåer.
Landets ursprungsbefolkning antas ha kommit till Grönland via Kanada för cirka 5 000 år sedan, klimatet var då betydligt varmare än idag och inuiterna livnärde sig på att jaga myskoxar, vildren och givetvis genom fiske. Under 1000-talet och framåt uppfanns kajaken, harpunen och hundsläden.
Ön har även befolkats av Nordbor eller vikingar om man så vill. Mellan 900- och 1500-talet . De mest kända är Gunnbjörn Ulfsson, och Erik den röde även känd som Frans G Bengtssons romanfigur Röde Orm. Under 1400-talet blev klimatet på ön märkbart kallare och fjordarna började frysa samtidigt som de söderut flyttande Inuiterna började konkurera och hamna i väpnade konflikter med nordborna. Efter att nordborna försvunnit från ön antagligen dödade, glömdes ön bort av omvärlden men under senare delen av medeltiden och framåt spreds ryktet om öns förträffliga fiskevatten och valfångster. Efter det att den danske Konung Kristian IV utrustat en expedition för att söka efter de försvunna nordborna 1605 så gjorde Danmark anspråk på ön.
Grönlands befolkning uppgår till cirka 56 000 personer. De flesta är inuiter, cirka 90 procent därutöver 10 procent danskar för att förenkla det lite. Grönländska är det officiella språket, vilket är en av många inuitdialekter som talas i den arktiska delen av världen. Grönländskan är besläktad med de dialekter som talas i norra Kanada och Alaska. Därefter är danska andraspråket på ön och det gäller även i skolan. Ska man förflytta sig på Grönland gäller båt, flyg eller till fots. Längre transporter i bil är inte möjliga eftersom det endast finns cirka 15 mil väg på hela ön.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!