Änglaklänningar, kallas de. Små, små dockliknande plagg som för tidigt födda barn, som inte överlever kampen om livet, kan begravas i. 28-åriga Alexandra Lindbäck har flera stycken hängandes på små galgar i sitt hem i Glommersträsk.
– Det finns inte att få tag på kläder i så små storlekar, och det är det sista man vill börja bekymra sig över om ens barn dör.
Men låt oss börja från början. Det är under första kvartalet av 2014 som Alexandra förlorar sin mamma.
– Det var väntat, men förstås något man aldrig kan förbereda sig på.
Lyfte kartonger
I samma veva höll det unga paret på med en flytt, och en rastlös och gravid Alexandra lyfter kartonger för brinnande livet ur ett förråd.
– De hände något i magen, lite som en förvärk, men jag tänkte inte så mycket mer på det.
Ungefär en vecka senare föds William elva veckor för tidigt.
– Det blev nog för mycket. Sorgen, stressen, belastningen.
William vägde bara strax över ett kilo och var jätteliten. Inte nog med det, det sköra lilla livet gick en vinglig balansgång mellan livet och döden och fick hjälpas igång flera gånger när han slutade andas. En månad på sjukhus blev två och till slut tre.
– I maj fick vi äntligen komma hem. Vi hade klarat oss.
Passar apelsin
Alexandra visar en mössa hon sytt som är i samma storlek som William kunde ha när han just hade fötts. Stor nog att passa över en apelsin. Det finns inget i dag som skvallrar om den elva månader gamla pojkens brokiga start på livet.
– Förutom astma. Vi har klarat oss väldigt bra undan andra problem.
Hon blev medlem i en grupp på Facebook för föräldrar till prematurbarn. Där efterlystes änglaklänningar till sjukhusen. Alexandra, som inte hade någon större erfarenhet av symaskiner, såg ändå sin chans till att bidra till en god sak.
– Mamma gillade att sy och lämnade en del tyger efter sig. Jag kunde knappt använda en symaskin, men det känns lite som att jag avslutar det hon inte fick möjlighet att göra. Visst känns det i hjärtat när man tänker på vad plaggen ska användas till, men så länge jag kan hjälpa någon är jag glad.
Många vill bidra
Och hon är överväldigad av responsen. Alexandra gjorde ett inlägg på Facebook där hon efterlyste mer tyger, knappar och band att variera mellan. Många vill bidra.
– Jag fick bland annat kontakt med Marlene Rekonius från Arjeplog. Hon hade haft en sybutik tidigare som hon lagt ned och hade massvis med tyg som hon ville skänka bort. En annan samlade på knappar och ville bidra med ”några”, jag fick en hel kakburk!
I dag går livet sin gilla gång. William tultar runt i gåstol. Värsta stormen har bedarrat.
– Hur repar man sig efter något sånt här? Vi har väl accepterat det som varit och försöker gå vidare. När jag har sytt upp ett lager klänningar tänker jag åka till Umeå lasarett och överlämna dem personligen. Vi har tillbringat så mycket tid där och det känns som en fin grej att göra.