Den 8 mars varje år inträffar Internationella kvinnodagen, en dag som ska uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Shabnam Mirzaei kom till Sverige för drygt ett år sedan tillsammans med sina föräldrar och två systrar. I dag vill hon inget hellre än att få andra flickor och kvinnor i förtryck att våga tro på en framtid.
– När vi bodde i Afghanistan så var alltid fokus bakåt, på det som varit. Som kvinna kunde jag inte tänka på min framtid, för det var inte jag själv som skulle bestämma hur den skulle se ut.
I Afghanistan kände hon alltid stöd från sina föräldrar, men eftersom hennes farbror var äldre än hennes pappa så sågs farbrodern som familjens överhuvud.
I Afghanistan är det vanligt att gifta sig när man är kring 14 år, ofta med en betydligt äldre man. Många gånger har bruden inte träffat sin blivande make före bröllopsceremonin.
– Släkten sa att jag var så gammal att jag måste gifta mig. Först ska släkten styra över flickan, sedan ska maken styra över kvinnan. Kvinnan får aldrig bestämma över sig själv.
I Afghanistan är det ovanligt att kvinnor får studera, men Shabnam läste en engelskakurs i smyg. Föräldrarna visste, men inte släkten.
– Om mitt namn fanns på något papper kunde släkten få reda på att jag studerade. Därför skrev jag inte utan lyssnade mest. I hemmet tränade jag på engelska och såg på amerikansk film.
Men attsticka ut innebar ett högt pris. Andra familjer sa till sina döttrar att de inte fick umgås med Shabnam, eftersom hon tänkte annorlunda.
– Ibland var jag jätterädd att de skulle göra sig av med mig på något sätt eftersom de inte tyckte att jag var bra. Men då tänkte jag att nej Shabnam, du måste vara stark. Det är inget fel på dig.
I Afghanistan förväntades hon bära niqab, en heltäckande klädsel där bara ögonen syns, så fort hon gick ut.
– Jag tyckte inte att man behövde det, men det skapade problem för mig. De sa att man måste bära niqab, eller hijab där ansiktet syns, annars är man inte muslim.
Shabnams föräldrar visste att hon ville bestämma själv, men de kunde inte visa andra att de höll med sin dotter.
– I Afghanistan kan man bara lyssna till dem som är äldre, aldrig yngre. Barnen har ingen röst. När vi kom till Sverige sa våra föräldrar att vi får bestämma själva. Jag vill visa att hjärta är viktigt, inte hijab. Därför vill jag vara utan. Man kan vara snäll och bra även om man är utan. Det viktigaste är att man får göra som man vill.
Även barn på skolan där hon i dag praktiserar har undrat varför Shabnam inte har hijab.
– Jättemånga gånger har det hänt när jag berättat att jag är muslim. Då säger barnen att de sett på tv att i Afghanistan måste man ha det. Då svarar jag att ja, men nu bor jag i Sverige och här får jag bestämma själv.
Hon är övertygad om att allt i Afghanistan kommer bli mycket bättre den dagen en kvinna också får synas och höras.
– Många tror att Afghanistan har problem med islam. Nej, Afghanistan har bara ett problem: kvinnor och flickor får inte prata.
På frågan om Shabnam är rädd för att öppet visa sin starka ståndpunkt i kvinnors och flickors rätt att tala kommer svaret snabbt. Det märks att det är något hon funderat mycket på.
– När vi var i Afghanistan var jag jätterädd att alla var emot mig. Men sedan jag kom till Sverige tänker jag att ja, kanske någon blir emot mig, men det här känns så viktigt. Jag vet att jag är stark, att jag vågar stå upp för mig. Kanske blir det farligt, men jag är så glad att jag kan bestämma själv.