Det är kväll i Barcelona.
Vi promenerar ovanpå staden. Klättrar upp vid kastellets mur. Sätter oss i kvällssolen med en magisk vy över den katalonska staden alldeles invid Medelhavet.
Att resa är att äta, särskilt när man åker med flera kockar. Och äta oss genom Barcelona – och Girona – ska vi göra.
Men först, berget Montjuïc, som betyder ”Judarnas berg”.
Vi har tagit linbanan hit, men många använder de branta backarna till träningspass både genom cykel och löpning.
Jag tänker, att nästa gång ska jag också springa här.
Här anordnades världsutställningen 1929, här finns Olympiastadion och en mängd parker. Samt Castell de Montjuïc.
Byggnaden som har använts mer mot Barcelonas egen befolkning, än för att skydda den. Från kastellet har man bland annat beskjutit staden. På 1800-talet inrättades ett fängelse i byggnaden och här torterades och avrättades mängder av separatister, anarkister och oliktänkande.
Under Franco-tiden satt många politiska fångar i Montjuïc. Den som har läst Carlos Ruiz Zafóns triologi med Barcelona som grund, känner igen berget.
Böckerna var faktiskt anledningen till att jag drömt om Barcelona.
Och när vi promenerar hem om nätterna, till vår hyrda lägenhet i El Gotico, där husen står så nära att man inte kan se solen, så kisar jag och ser skumraskkaraktärerna ur böckerna smyga fram i gränderna.
Men så är det maten.
Naturligtvis äter vi oss igen tapasställen. Padróns, patatas bravas, jamón ibérico.
Vi stannar på Catalana. Här anmäler man sig till hovmästaren, köper ett glas vin eller en flaska cava i någon av de två barerna. Sedan hänger man vid den stora dörröppningen, eller strax utanför på trottoaren, medan man väntar på sitt bord. Rörligt, myllrande och gott.
En kväll har vi bokat bord på Koy Shunka, en japansk restaurang som fick sin fösta Michelin-stjärna i år. Vi sitter vid en låg bardisk med perfekt inblick i köket. Nästan som om vi dinerar i köket.
Tonfiskprecision och millimeterarbete gör att vi nästan glömmer bort att prata med varandra. Det blir som en teaterföreställning med vassa knivar, perfekta snitt och stora flammor från gasspisen.
Och givetvis är tonfisken magisk, likaså wagyu-biffen.
Men mest överraskar ål och bläckfisk, som vanligtvis inte alls faller mig i smaken. Här blir de kvällens favoriter.
Sök efter ”Koy Shunka” på You Tube så får du en känsla för hur nära du sitter kockarna.
Efter några solfyllda dagar med Gaudi, Coronitas och nachos på stranden känns det sorgligt att lämna Barcelona.
Longboards, Buddhafigurer och havsfläktar.
Men det ska bli bättre.
Det ska bli riktigt bra.
För vår sista semesterdag ägnar vi åt att äta på restaurangen El Celler de Can Roca.
Nyligen utsågs den till världens bästa restaurang när den passerade Noma i Köpenhamn på den absoluta topplistan.
I mitten av vårt runda bord ligger tre enkla stenar. De symboliserar de tre bröderna Roca: Joan, Josep och Jordi.
De är uppvuxna i restaurangmiljö i utkanten av Girona. Deras föräldrar drev baren och restaurangen Can Roca och utgjorde brödernas vardagsrum som små. Där lekte de, gjorde läxor och såg tv. Här grundlades också deras intresse för matlagning, vin och bakverk. De började själva i liten skala, med en egen restaurang nära föräldrarnas och flyttade senare till El Celler de Can Rocas nuvarande läge.
En enkel fasad efter gatan, med en magisk, lummig innergård som gömmer sig bakom porten.
Varenda detalj är genomtänkt och vacker. Personalen är korrekt och trevlig, men utan att det blir opersonligt.
Det finns två menyer att välja mellan, tasting menu kostar 135 euro och festival menu 165 euro.
Stentallrikar, vackra upplägg, dekorativa blommor och en lekfullhet gör varje rätt till ett konstverk. Och naturligtvis smakar det precis så gott som man kan förvänta sig.
Eller godare.
Knivmusslor, ostron, vit sparris- och tryffelglass, murklor med mjölkskinn och valnötter.
Men utan att det blir för spektakulärt eller fancy.
När Josep, Jordi och Joan Roca firade sin tredje Michelinstjärna år 2009 kommenterade Joan det så här:
– Det enda som betyder något är att gästen är nöjd och vill komma tillbaka, oavsett om restaurangen är nummer ett eller nummer två, nummer tre eller femtio, eller om vi har tre stjärnor eller två.
Desserterna är ren lycka, och har den perfekta avvägningen mellan sött och fräscht.
Surdegsglass med kokos och sherryvinägersmaräng.
Violglass.
Chaikräm med blodapelsin, vanilj, mango och rosor.
Och en petit four-vagn som hämtad ur en Tim Burton-cirkusfilm – resultatet av ett samarbete med industridesignern Andreu Carulla – med mängder av små godsaker. Våningsfatet pumpas upp ur vagnens inre.
Här avrundar vi måltiden. Dröjer oss kvar på innergården, med en gin och tonic med en kardemummaisbit i.
Med en behaglig gyllene sol, och glädjekrumbukter både i sinne och kropp.