"Det var en tokig j-vul. Oberäknelig och i sina värsta stunder fullkomligt livsfarlig."
En i dag pensionerad polisman från Gällivare glömmer aldrig den våldsbenägne kroppsbyggaren som började knapra anabola steroider redan som tonåring.
I kombination med amfetamin och ett omfattande mångårigt missbruk av alkohol utvecklade mannen en lömsk personlighet.
"Klart att man fick passa sig. Han kunde vara väldigt aggressiv. Dessutom var han obehagligt stark och tog som mest 170 kilo i bänkpress."
Tok-Ture var 28 år sommaren 1984 när paret Stegehuis knivmördades i Appojaure.
Allhelgonahelgen 1996 tog han sitt eget liv, 40 år gammal, sedan han gått bärsärkagång utanför ett ålderdomshem i Porjus. I ett drogtöcken högg Tok-Ture av sig sin vänstra arm med en yxa och förblödde ute på landsvägen.
Rastplatsen i Appojaure
Duggregnet föll oavbrutet torsdagen den 12 juli 1984.
Det holländska paret Marinus, 39, och Janni Stegehuis, 34, var på väg hemåt efter sitt livs bilsemester i den nordiska fjällvärlden.
Slumpen hade fört dem att parkera sin grågröna Toyota Corolla intill en vacker rastplats vid sjön Appojaure, mitt ute i ingenstans efter Vägen Västerut.
"Satte upp tältet klockan 16.30 på ett stycke skogsmark", noterade Janni Stegehuis i en väl tummad resedagbok.
"Myggen fortsätter att plåga oss. Nu regnar det", skrev hon i vad som skulle bli hennes sista notering.
I skydd för regnet riggade paret sitt gasolkök utanför tältöppningen ner mot vattnet. De lagade korv och bönor som de åt inne i tältet, innan de kröp ner i sina sovsäckar.
Tjuvfiskefärd
Disken, i form av matbestick, tallrikar och en filékniv, lämnade de kvar ute vid eldstaden.
Fyra år efter det bestialiska våldsdådet slogs det fast att kroppsbyggaren Tok-Ture samtidigt hade befunnit sig strax intill för att tjuvfiska röding.
Ture var väl bevandrad i bygden. Nu var han i Appojaure tillsammans med två män, ett kusinpar, och tältade knappt 500 meter ifrån holländarna.
Kort efter knivmorden fick polisen två av varandra oberoende tips om männens närvaro vid sjön.
Enligt tipsen skulle trion kommit ihop sig i ett fyllebråk. Tok-Ture hamnade på avvägar. När han senare på natten eller morgonen omtöcknad återvände till kusinerna var hans kläder rödfläckade av blod.
28-åringens egna officiella version var att han hade knivdödat en ren.
Inför polisen berättade trion samstämmigt en helt annan avvikande historia. Ett vattentätt alibi - som grusades fyra år senare.
"Började som rånförsök"
Vid huvudändan, mellan inner- och yttertältet, hade det holländska paret placerat sin kamerautrustning, en kassettradio och Janni Stegehuis handväska.
- Det är högst sannolikt att allting startade som ett rånförsök, säger i dag Jan Olsson, 76, legendarisk före detta kommissarie vid rikskrim och då engagerad i utredningen.
- En uppskuren reva i tältets huvudände vittnade om att gärningsmannen först troligen försökt komma åt parets tillhörigheter. Av allt att döma vaknade mannen i sin sovsäck. Det var han som först attackerades utifrån tältet. Mördaren använde parets egen filékniv som vapen, berättar Jan Olsson.
- Skärskador på offrens händer och armar pekade på att de desperat hade försökt värja sig. Men de var chanslösa. Mördaren vräkte sig över tältet och högg besinningslöst.
Filéknivens blad gick av efter en stor mängd vildsinta hugg. Då plockade mördaren fram en jaktkniv och fortsatte massakern.
Närmare hundra knivhugg utdelades. 45 av dem träffade makarna Stegehuis.
Satt i bastun
Kriminalinspektör Harry Brännström, i dag 81 år, hade polisjouren och satt i bastun hemma i Gällivare vid niotiden på fredagskvällen den 13 juli när hustrun kallade honom till telefonen.
En Göteborgsfamilj på semester hade slagit larm om ett blodigt nedfallet tält vid rastplatsen i Appojaure.
- Turisterna hade kunnat skönja konturerna av en människokropp under tältduken och min första tanke kretsade kring ett typiskt självmord, berättar Harry Brännström, som hämtade kollegan Enar Jakobsson och hans schäferhund inför åttamilafärden mot Appojaure.
- Väl framme närmade vi oss rastplatsen i kringgående rörelser. Vi gjorde observationer och fotograferade, minns Brännström.
- Det går knappt att föreställa sig synen som mötte oss när vi försiktigt lyfte på tältduken. Det var en slaktplats. Två söndertrasade kroppar. Fruktansvärt skurna. Än i dag känner jag rysningar när minnesbilderna kommer över mig.
Platsen avspärrades. Förstärkning kallades in. Teknisk personal. Rättsläkare. Rikskrim aktiverades och ett av de största pådragen i svensk kriminalhistoria rullades igång.
Vattentätt alibi
En tysk långfärdscyklist, tillika boxare och kriminellt belastad, greps strax därpå och anhölls. Mannen kunde dock avföras från utredningen.
En man med stuga i trakten fångade polisens intresse, men även han avskrevs.
Tok-Tures namn kom tidigt på pränt efter slagningar i polisens belastningsregister. Hans brokiga bakgrund fångade utredarnas intresse. Dessutom fick ju polisen tips.
28-åringen hördes därför, liksom kusinerna, men en samstämmig dock något haltande historia placerade männen på annat håll, långt ifrån Appojaure. Berättelsen gick inte att tränga igenom.
Närmare tusen personer hördes i utredningen. Inga genombrott gjordes. Och ingenstans nämndes Thomas Quicks namn.
Hamnade på psyket
En tid efter tältmorden i Appojaure skrevs Tok-Ture in på psykiatriska vårdavdelningen vid Gällivare lasarett.
En vårdare från den tiden minns mycket väl mannens panikångest och bisarra uppträdande.
- Jag hade jobbat på avdelningen i många år men aldrig någonsin mött en så ångestladdad person.
- Han var rädd för någonting, nästan skräckslagen. Han kröp omkring och gömde sig bakom soffor och fåtöljer, kontrollfrågade oss oavbrutet om vi låst dörren. "Dom kommer väl inte och tar mig?" var standardfrasen.
- Det var märkligt att se denna atletiske karl stå gömd bakom gardinerna och smygkika ut genom fönstren. Det där höll på i ett par månader. Jag minns att vi bland personalen misstänkte att han kunde ha med tältmorden att göra, säger vårdaren.
Sprängde baracken
En pensionerad polis reflekterar över ett laddat, udda uppdrag:
- Före dådet i Appojaure grep vi kroppsbyggaren åtskilliga gånger för olika våldsrelaterade brott. Vi rekvirerade en barack utanför hans hyreshus i Malmberget och bedrev span på honom och de han umgicks med. Allt slutade med att buset sprängde baracken en natt då den stod tom. De kom på oss, berättar Gällivarepolisen som vill vara anonym.
Kriminalinspektör Harry Brännström minns ett annat hotfullt ingripande:
- En gång skulle vi hämta honom i en lägenhet på Blomvägen i Malmberget i ett hus som nu är rivet. Det var knappast uppskattat när vi ringde på och en dåvarande flickvän påstod att han inte var hemma. Men han stod gömd bakom en gardin i vardagsrummet. I händerna höll han hotfullt ett piassavakvastskaft med en kniv fastsurrad upptill, säger Brännström.
Vapnet kom aldrig till användning.
Quick erkände
Tio år efter Appojaure-morden slocknade Ture-spåret när Thomas Quick i terapisamtal på Säters sjukhus tog på sig skulden för vansinnesdådet.
- Det är obegripligt att min berättelse som jag bara läst om i tidningarna inte blev genomskådad, säger Quick, eller Sture Bergwall, i telefon till PT.
- Allt var påhittat, men jag belönades generöst med starka droger för min samarbetsvilja och plötsligt hamnade jag i rampljuset, berättar han.
Den innersta kretsen av nya sakkunniga i rättscirkusen runt Quick drev på. Det gamla gardet av utredare från lokalpolisen och rikskrim var starkt skeptiska.
- Quick hade inte en susning om fallet. Han kom till dukat bord inte minst vid vallningen, allt var tillrättalagt. Det var en fars, en parodi, en rättsskandal.
Den gången skämdes jag för att vara polis, säger Thure Nässén, 77, som ingick i riksmordkommissionen.
Kollegan Jan Olsson närde samma åsikt, vilket han även utvecklade i en tidigt uppmärksammad debattartikel.
- Backar man bandet kan man konstatera att dna dessvärre var en oprövad teknik på den tiden. Det fanns inga utvecklade rutiner, processen var omständlig och omgärdad av restriktioner, säger dåvarande brottsutredaren Jan Olsson.
- Mycket hade varit annorlunda om tekniken varit fullt brukbar 1984, konstaterar han.
Högg av armen
Genom åren fortsatte Tok-Tures liv att kantas av missbruk, droger, våld och brott. Han blev bland annat dömd för både knivmisshandel, olaga vapeninnehav, skadegörelse, bedrägeri, grov stöld och trafikbrott.
1988 fick han åtta månaders fängelse för narkotikalangning.
I mars 1994 hördes Ture en sista gång upplysningsvis av polisen med anledning av Appojaure. Frågorna gällde Thomas Quicks påstådda förehavanden - men kroppsbyggaren hade föga överraskande ingenting att tillföra.
Den 25 januari 1996 dömdes så Quick skyldig för tältmorden vid Gällivare tingsrätt.
Tio månader senare tog Tok-Ture sitt liv tidigt en fredagsmorgon i november. Han nekades att låna telefonen vid Porjus ålderdomshem och som hämnd hämtade han en yxa, gick bärsärkagång och krossade åtskilliga fönsterrutor i byggnaden.
Därefter sprang han ut på landsvägen, lutade vänster underarm mot vägbanan och högg av sig armen med tre yxhugg. Ture förblödde och dog 40 år gammal ute på vägen.
Begravda i Almelo
Paret Stegehuis ligger begravda i sin hemstad Almelo i Holland, några mil från tyska gränsen.
- De var i Sverige för första gången och besökte oss i Ödeshög i Östergötland innan de åkte vidare norrut, berättar Johnny Pragt, som var släkt med Janni.
- Det var verkligen en förfärlig händelse, svårt för alla, inte minst för deras föräldrar. Trots att dödsbona tilldömdes nästan 170 000 kronor i skadestånd fick de knappt ersättning för begravningskostnaderna, säger Johnny Pragt.
- Jag var själv med på rättegången i Gällivare. Som lekman var det svårt att förstå spelet bakom kulisserna. Men Quicks trovärdighet blev ju ifrågasatt ganska snart, minns Pragt.
Uppklarat i folkmun
Inga föremål efter paret Stegehuis finns längre kvar. De anhöriga avböjde att få dem tillbaka och några år efter Quick-domen kasserades all utrustning inklusive tältet från polisens källarförråd.
Appojaure-fallet är numer preskriberat sedan några år tillbaka. Men bland flertalet lokala poliser som var med, och hos medelålders ortsbor är skuldfrågan avgjord - det här var den blonde hundrakilosbjässens verk, det var han som gjorde det.
Folk från bygden talar än i dag om Appojaure som "viken" - men med Tok-Tures riktiga förnamn som inflikat ingångsord.