När familjen var på husvagnssemester upptäckte de att Helmer Landin, som då var åtta år, var ovanligt kissnödig och drack väldigt mycket vatten. Väl hemma igen började han må dåligt och ville inte äta. En släkting kom över med en blodsockermätare och de mätte hur blodsockret låg till. Tanken på diabetes hade inte slagit dem tidigare, men resultatet visade tydligt att blodsockret låg väldigt högt och de åkte till sjukhuset.
Helmer Landin hade fått diabetes typ 1.
– De sa att det var bra att vi kom in snabbt eftersom han hade så högt blodsocker att han riskerade att få ketoacidos, minns mamma Camilla Landin.
Åttaåringen blev inlagd på Sunderby sjukhus i en veckas tid.
– Jag var ledsen och jag tyckte att det kändes konstigt att jag skulle behöva ta sprutor och kolla blodsockret, berättar Helmer Landin som i dag hunnit fylla elva år.
Som ett myggbett
En person som får diabetes måste lära sig att hantera sjukdomen. Till en början fick Helmer Landin insulin i droppform, men sedan fick han lära sig att ta sprutor. Det var läskigt, minns han.
– Jag trodde att det skulle göra ont, men det känns mindre än ett myggbett.
Kosten är en stor del av sjukdomen och han fick också lära sig att se vart kolhydraterna finns. Den söta limpan äter han inte längre och han dricker inte vanlig läsk, det höjer blodsockret för mycket. Godiset hålls nere till en dag i veckan och då rör det sig om omkring tio godisbitar. Fast inte av de absolut sötaste varianterna. Med hjälp av appar räknar han ut hur mycket kolhydrater olika livsmedel innehåller för att han ska veta hur mycket socker han får i sig och för att kunna välja bättre alternativ. Tacos är favoriträtten och de äter pizza eller skrovmål ibland, men det innebär att blodsockret stiger och det behövs extra insulin för att hålla blodsockret jämnt.
Även fast det var svårt i början har han bra koll på det mesta i dag, och han har skrivit en lathund på maten han äter oftast. Trots att han i stort kan leva ett normalt liv och göra det han vill måste han ta hänsyn till sin diabetes hela tiden. Han tycker att det är jobbigt att mäta blodsocker, ta insulin och att det vore skönt att slippa, men han är samtidigt van att det är så numer och det har han förståelse för. Det brukar dock kännas lite extra besvärligt om han exempelvis bara är sugen på ett tuggummi och måste ta insulin även för det.
Insulinbehovet varierar från dag till dag och ju äldre han blir desto mer insulin behöver han. Det finns många faktorer som spelar in varför blodsockret blir högt eller lågt, så även om de vet exakta insulindosen som behövs för att kunna äta två deciliter pasta finns det ändå allt möjligt som påverkar vilket gör det hela svårt.
"Mår illa"
När blodsockret blir för lågt får han insulinkänningar. Symptomen kan vara hunger, svettningar, huvudvärk, darrningar, hjärtklappning, koncentrationssvårigheter, oro, förvirring och aggressivitet.
– Jag tycker att det känns jobbigt och då vill jag bara lägga mig ner.
Då är det viktigt att han får i sig något som höjer blodsockret igen, som druvsockertabletter till exempel.
När blodsockret i stället är för högt ger det, förutom ökad risk för följdsjukdomar, samma symptom som vid insjuknandet med törst, ökade urinmängder och trötthet.
Ostabilt blodsocker upplever de som besvärligast och mest obehagligt om det uppstår innan sängdags.
– Då måste vi kolla hans blodsocker varannan timme för att se hur det utvecklas. Om blodsockret blir för högt kan vi ställa in insulindosen och ge utan att behöva väcka honom, men om det blir för lågt då måste han vakna så vi kan ge honom något att äta. Det är jobbigt, säger Camilla Landin.
Med insulinpump
Det har gått drygt två år sedan sjukhusvistelsen. Utvecklingen har gått framåt och ny teknik gör det enklare att hantera sjukdomen. I dag använder Helmer Landin en insulinpump så han slipper sticka sig själv. Pumpen han har på magen byts efter tre dagar och då den är vattentät kan han duscha och idrotta som vanligt. Den sköter han helt själv med hjälp av en handenhet där han ställer in insulindosen. Han får fortfarande sticka sig i fingret för att kontrollera blodsockret minst sex gånger per dag, men han ska få en blodsockermätare som även den sitter på kroppen likt insulinpumpen. Då slipper han sticka sig i fingrarna, vilket han tycker är jobbigt, och med hjälp av pilar på mätaren får han se om blodsockret är på väg upp eller ner.
Familjen engagerar sig och följer forskning kring sjukdomen.
– Vi skänker pengar till barndiabetesfonden. Vi hoppas att forskningen fortsätter gå framåt och att de lyckas forska fram någon lösning som ännu mer kan underlätta för de som lever med sjukdomen, säger Camilla Landin.