Jag trivs i vår lägenhet i någon storstad, vilken som helst egentligen, och jag har trevliga arbetskamrater som jag fikar med några eftermiddagar i veckan för att diskutera världsproblem och annat viktigt.
Mitt studielån blir mindre för varje månad som går och i vardagsrummet har vi en blottad tegelvägg. Min chef gläntade på dörren till mitt kontor för några dagar sedan för att säga att jag gör ett bra jobb, att jag ska fortsätta som tidigare, att jag vet vad jag gör.
När jag har tid skriver jag på egna projekt och trots att jag inte fått någonting publicerat än fortsätter jag ändå försöka, för jag vet att det går.
Sist jag gick upp ur sängen: kanske två och ett halv dygn sedan. Lakanens skrynklighet: jätteskrynkliga. Mina dagar utgörs av Sex and the City-maraton och mitt känsloläge förändras i takt med att Carrie och Mr Big gör slut och blir tillsammans igen.
Jag vet att jag skulle kunna resa mig om jag ville, kanske till och med ta mig till affären och köpa soppa, men jag vet inte. Sängen är mitt bo (eller min bur).
Jag såg en jobbannons i går, men jag vet inte.
Jag kom in. Och kanske flyttar jag till sensommaren, bort från de gator som jag alltid gått på och det kylskåp jag öppnat varje morgon och de famnar jag alltid gråtit i.
Jag skulle göra vad som helst för att stanna bara en dag till men det funkar inte så, nu eller aldrig, så brukar det ju låta.
Visst, jag har varit borta mycket det senaste året – sett nya platser, upptäckt nya saker, träffat nya människor – men jag har aldrig varit borta mer än några veckor. Nu flyttar jag.
Men det går bra. Jag får många nya kompisar, jag trivs med att plugga språk och kanske var det för det bästa ändå, att lämna utnötta gator bakom sig.
Jag går i trean och snart är framtiden inte självklar längre. Om etthundrasjutton dagar står jag där med mössjäveln, och sen då?