Det är liksom ingen idé att försöka försköna det här med avföringsdonationer – man tar helt enkelt bajs från en donator och ger till en mottagare, i förhoppning om att tarmbakterierna ska få denna frisk från exempelvis svåra diarréer. I decennier har läkare och forskare jobbat med det här, ofta lite i motvind.
– Vi har haft en väldigt låg status. Det enda problemet som har varit för dem som kritiserat oss är att vi har så bra resultat, det är lite störande för dem, säger Torbjörn Norén, infektionsläkare vid Universitetssjukhuset i Örebro som forskat på avföringstransplantationer sedan 1993.
Fick avbryta studie
Det vanligaste är att man använder sig av metoden på patienter som drabbats av en Clostridium difficile-infektion. C. difficile är en bakterie som riskerar att kunna växa till sig hos bärare om bakteriefloran i tarmen rubbas av exempelvis en antibiotikabehandling. Det kan leda till mycket svåra diarréer.
Elisabeth Norin, docent vid Karolinska Institutet, började forska på avföringsdonation för tjugo år sedan, just på en grupp patienter som efter antibiotikabehandling fått besvär med diarréer som inte ville gå bort. Patienterna blev bara sämre och sämre och man bestämde sig för att prova med avföringstransplantation. Halva gruppen fick dock placebo, för att undersöka effekten.
– Men vi var tvungna att avbryta det där, för det var oetiskt. De som fick placebo blev inte friska, medan de som fick transplantationen blev bra igen. Moralen hos oss sa att så här kan vi inte fortsätta, berättar Elisabeth Norin.
Många blir friska
Studier har visat att 90 procent av de som behandlats med avföringsdonation i sådana fall blir friska. Men för andra sjukdomstillstånd syns inte samma goda resultat. I en ny studie som nyligen presenterades i tidskriften Science resonerar ett forskarlag ledda av European molecular biology laboratory om varför.
Forskarna utgick från tio patienter och lyckades genom nya metoder för första gången följa vad det blev av donatorns bakterier hos mottagaren. Det visade sig att vissa bakterier fanns kvar tre månader efter transplantationen och att bakteriestammar verkade klara sig bättre om samma typ fanns sedan tidigare hos patienten. Dessutom fick transplantat från en och samma donator väldigt olika effekt hos tre olika patienter. Detta tolkar forskarna som att man kan behöva titta på bakterieflororna hos de inblandade parterna och matcha dem bättre för att metoden ska bli mer lyckosam även vid andra sjukdomar.
ADHD och Parkinsons
– Man måste nog vara mycket mer noggrann med att välja donator till specifika tillstånd, om man ska göra det här på bred front, säger Torbjörn Norén.
Från att ha varit ett område som många sett snett på har intresset för tarmbakterierna och deras betydelse för vår hälsa exploderat. I dag undersöker forskare kopplingen mellan vår tarmflora och fetma, Parkinsons sjukdom och ADHD, för att nämna några exempel.
– Tidigare har forskningen kring tarmen och dess betydelse inte fått nästan någon uppmärksamhet. Nu, äntligen, inser man betydelsen av tarmfloran, säger Elisabeth Norin. (TT)