Det blev en stor skandal när rapporten från The Wickersham Commission presenterades i 1930-talets USA. Den visade på en omfattande användning av tortyr inom polisen, i syfte att få fram erkännanden från misstänkta brottslingar.
Upptäckten ledde till en rad reformer och nya förhörsmanualer, där man avrådde från tortyrliknande tillvägagångssätt och i stället förespråkade det som i dag kallas konfrontativa förhörsmetoder. Det inkluderade isolering av den misstänkte och antydningar om att polisen hittat bevisning som egentligen inte fanns, berättar Timothy Luke, forskare i rättspsykologi vid Göteborgs universitet.
– På den här tiden såg man de här teknikerna som progressiva och ganska mjuka och varsamma i jämförelse med hur man förhört tidigare. Det var inte förrän årtionden senare, när psykologer började titta på metoderna vetenskapligt, som man såg att många av dem faktiskt ökar risken för att människor gör falska erkännanden, säger Luke.
Länge sågs ett erkännande som det ultimata beviset på att en person var skyldig – för varför skulle man säga att man gjort något man inte gjort? Under senare år har dock insikten vuxit sig allt starkare om att människor faktiskt oftare än man kan tro lämnar falska erkännanden. Utvecklingen av dna-bevisning som kunnat fria oskyldigt dömda och flera kända skandaler har bidragit till detta. Quick-fallet i Sverige är ett känt exempel.
Just nu har ett amerikanskt fall från sent 1980-tal återigen fått stor uppmärksamhet i och med Netflix-produktionen ”When they see us”. I serien visas hur fem tonåriga pojkar utsätts för mycket långa och psykiskt pressande förhör. Pojkarna får vara många timmar utan mat och sömn och erkänner – efter antydningar om att de då ska få gå hem – att de varit delaktiga i en överfallsvåldtäkt i Central Park i New York. Trots att de var oskyldiga.
Förhören i serien kopplas ihop med den så kallade Reid-tekniken, som starkt präglat amerikanska polisförhör sedan andra hälften av 1900-talet.
– Det officiella syftet är att få sanningen ur den misstänkte, men teknikerna man använder är egentligen mer inriktade på att få fram ett erkännande. Metoderna är designade för att göra ett förnekande svårare för den misstänkte och få ett erkännande att framstå som mer lockande, säger Timothy Luke.
Tekniken har fått stark kritik, då forskning visat att den ökar risken för falska erkännanden. Extra känsliga är unga människor.
– Man kan dra paralleller till tortyr, där människor kan säga vad som helst för att undkomma. Med sådana här konfrontativa förhörsmetoder kan det ske lite samma processer. Man försöker undkomma det jobbiga i stunden genom att säga vad som helst, det som man tror att förhörsledaren vill veta, säger Mikaela Magnusson, doktorand i rättspsykologi vid Göteborgs universitet.
Ett annat problematiskt inslag i Reid och liknande förhörsmetoder är när utredaren låtsas tona ned brottets allvar och serverar ursäkter och förklaringar till den misstänktes agerande. Det kan av den misstänkte uppfattas som en intäkt för att bli bättre behandlad om han erkänner, oavsett om han verkligen är skyldig eller inte.
I vissa fall kan förhörsledare också – vilket är lagligt i USA – ljuga om att polisen har bevisning mot den som förhörs. Ett exempel kan vara att man väntar på resultatet från en dna-analys som enligt förhörsledaren ”kommer att sätta dit” den misstänkte. Om personen då vet att han är oskyldig kan han erkänna, eftersom han tänker att han ändå kommer frias när analysen är klar. Men resultatet kommer aldrig, eftersom det bara var fejk.
– Omfattande forskning visar att människor, speciellt när de är under press, prioriterar kortsiktiga lösningar framför långsiktiga. Så där och då kan det ses som viktigare att bara komma ut ur förhörsrummet än att ta hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna av ett falskt erkännande, som i förlängningen kan leda till en felaktig dom, säger Timothy Luke.
I många länder, bland annat Sverige, tar man inom rättsväsendet avstånd från Reid-tekniken och liknande metoder. Svensk polis har dock ingen nationellt antagen förhörsmodell, som alla inom myndigheten ska tillämpa. Men Mikaela Magnusson är optimistisk.
– Jag tycker man ser stora satsningar här i Sverige, till exempel att polisutbildningarna faktiskt undervisar i forskningsbaserade metoder. Jag hoppas att vi går emot att vi ska ha en nationell modell, säger hon. (TT)