Anna Rankvist och hennes son Dante kliver in genom portarna på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.
Det är första gången på fem år som de är där och direkt de kommer in i entrén får Anna hjärtklappning.
Sjuksköterskan som Anna har haft kontakt med genom åren hälsar dem välkomna.
– Jag trodde att jag hade bearbetat klart det vi varit med om, men när jag kom tillbaka till sjukhuset kom allt över mig som en flodvåg och tårarna sprutade.
.
Här låg Anna och hennes lilla familj inlagda i flera månader. Dante föddes nämligen för tidigt. Han kom till världen i graviditetsvecka 24.
Då vägde han ungefär som ett smörpaket, 567 gram. Han var dessutom tillväxthämmad, vilket innebar att han var sexton procent mindre än han borde ha varit.
Två dagar efter förlossningen fick han en hjärnblödning. Under den första tiden i livet fick han operera en lunga som kollapsade. Han fick också genomgå en hjärtoperation och en ögonoperation.
Dessutom drabbades Dante av svår blodförgiftning.
.
I dag är Dante en levnadsglad femåring som går förskola, är superintresserad av språk och pratar lite italienska, engelska och isländska. Han gillar fordon och säger att han vill bli lärare.
– Vi har hela tiden varit öppna med Dante. Han vet att han var liten när han föddes och att han inte kunde bo i min mage, utan fick bo på sjukhus istället. Han är nyfiken och tycker att det var spännande att få åka till sjukhuset. Det här är en del av hans identitet och han har många frågor, som vad läkaren som opererade hans hjärta heter och om han hade handskar på sig, säger Anna.
.
Anna är uppvuxen i Piteå, men flyttade med sin mamma till Västerås när hon var i övre tonåren. Kvar i Piteå finns systrar, en bror och vänner.
– Jag har flyttat runt ganska mycket men nu är jag tillbaka i Västerås. Med barn blir det viktigare att ha en stabil bas och jag trivs här.
När Anna väntade Dante bodde hon och hennes dåvarande man i Södertälje.
– Graviditeten var problemfri – tills veckan när Dante föddes. Det var en vanlig torsdag i januari. På jobbet kände jag mig febrig och kallsvettig, så jag åkte hem efter lunch för att vila och tänkte att jag ätit något dåligt.
.
Under eftermiddagen blev Anna sämre och började kräkas och fick sammandragningar.
– Jag gick och la mig, men på morgonsidan väckte jag min man och vi åkte till sjukhuset. Det visade sig att jag börjat öppna mig, så jag fick en kortisonspruta för att skynda på Dantes lungmognad. De försökte stanna av värkarbetet, men det gick inte.
Tjugo timmar senare föddes Dante.
– Förlossningen var lika smärtsam som med en fullgången bebis, men allt gick bra. Vi var förberedda på att de skulle ta honom och springa iväg direkt han var född. Jag hann höra att han jamade som en liten kattunge innan de tog honom till rummet bredvid, där en respirator stod och väntade.
.
Anna själv var sjuk och minns allt genom feberdimma, chock och utmattning.
Hon beskriver stunden då hon såg Dante för första gången som det värsta och bästa ögonblicket i sitt liv.
– När vi gick till honom var jag så jävla rädd och hade ingen aning om vad som väntade. Jag var fortfarande i superchock och hjärnan fungerade inte. Han såg ut som en liten alien, så långt från en knubbig bebis man kan komma. Han var mindre än jag föreställt mig och hade slangar överallt och bandage för att de skulle hållas på plats. Kuvösen såg ut som ett rymdskepp och jag såg ett vårdpaket som låg inuti.
.
På avdelningen var tillvaron tyst och mörkt, för att efterlikna livet i magen så mycket som möjligt.
– Men inuti sköljde en tsunami av känslor över mig.
Anna och hennes man hade redan bestämt att deras förstfödda barn skulle heta Dante.
– När läkarna berättade om hans chanser att överleva tänkte jag att namnet var bortkastat. Att vi borde ha sparat det till nästa barn. Samtidigt skäms jag över mina tankar, men så var det. Allt kändes verkligen nattsvart och jag trodde aldrig att han skulle klara sig.
.
Livet sattes på paus.
De nyblivna föräldrarna skulle egentligen ha varit fyllt sysselsatta med att flytta till Västerås. Istället bodde de på sjukhuset med en oviss tid framför sig.
– Det var en helt ny värld att sätta sig in i. Dante var övervakad 24 timmar om dygnet, och för oss handlade det inte om dagar. Vi fick ta det timme för timme, eller minut för minut. Vi vågade inte titta framåt, det gjorde för ont.
Efter två dagar fick Dante en hjärnblödning.
– Hela min värld rasade och det enda vi kunde göra var att vänta och se. Antingen skulle blödningen stanna av, eller så skulle han behöva opereras.
Ingen visste hur hjärnblödningen skulle påverka Dante.
– Han kanske skulle få en cp-skada, han kanske inte skulle kunna gå i framtiden, eller så skulle vi inte märka något alls. Det var bara tiden som kunde utvisa det.
Hjärnblödningen stannade av och började gå tillbaka utan att någon operation behövdes.
.
Däremot blev läkarna tvungna att göra en hjärtoperation. Då var Dante 17 dagar gammal.
– Dagen innan hade jag fått hålla honom för första gången. Det var ett stort projekt där två sköterskor stabiliserade honom och lyfte över honom till mig. De klistrade fast respiratorslangen på min axel och jag satt helt stilla.
Han var så liten att Anna knappt kände att hon hade honom på bröstet.
– Efteråt sa läkaren att både mamma och son nog behövde lite extra energi inför operationen. Han sa också att om operationen skulle ha gått snett, så skulle vi i alla fall ha haft kroppskontakt. Det var hemskt att höra.
.
Timmarna och dagarna gick och efter fyra veckor fick han komma ut ur respiratorn. Dante kunde andas själv med lite extra hjälp. Familjen kunde nu flytta till sjukhuset i Huddinge, där de bodde i tre månader.
– Det är ett fantastiskt sjukhus. Dante låg på barnintensiven och vi hade ett föräldrarum precis bredvid. Vården är familjebaserad, så vi fick sköta honom själva. Personalen visade hur vi skulle göra och följde upp. Vi fick ge mat och medicin och det var superläskigt, men vi blev också starkare av det.
.
Efter ytterligare en tid fick Anna, hennes man och Dante flytta till ett familjerum där alla bodde tillsammans.
– Men det var en märklig vardag. Dante var fortfarande så liten och kunde bara göra en sak i taget, så när han skulle bajsa slutade han andas. Det är sjukt, att bli van med att ens barn slutar andas. Vi blåste försiktigt på honom så att han skulle komma tillbaka.
Men en dag började Dante inte om att andas igen.
.
Anna tryckte på akutlarmet och personalen kom springande. Dante var askgrå i ansiktet och hjärtfrekvensen farligt låg.
– Jag tänkte att 'har vi klarat oss i tio veckor och så är det nu det ska gå åt skogen?' Dante hade blod i blöjan och någon svart gegga i magen. Hans kroppstemperatur var bara 35 grader, så de fyllde plasthandskar med varmt vatten och la runt honom.
Till slut stabiliserades läget något och Anna somnade, helt utmattad.
– Sedan vaknade jag med en fruktansvärd känsla av att jag sovit bort hans sista timmar i livet. Jag såg begravningen med hans lilla kista framför mig.
Men när Anna öppnade ögonen hade hon en pigg kille framför sig, som skrattade och nöp i sina tår.
– Dante hade fått en blodinfektion, det var därför han blev så dålig. När jag pratade med läkaren frågade han mig "Var du rädd i går?". När jag svarade ja så sa han "Det var jag med". Jag undrar hur många liter tårar jag gråtit på det sjukhuset. Men vi klarade det också.
En ögonoperation blev det sista stora ingreppet under sjukhusvistelsen.
.
Så var det dags för familjen att flytta hem. Men istället för att njuta av lugnet så skakades världen om ännu en gång.
Tre dagar hann de vara utskrivna innan Anna upptäckte att hon var gravid.
– Det var verkligen inte planerat, jag var livrädd och vi skrattade och grät om vartannat. Någonstans kändes det som att det fanns en mening med det som hände, men visst väckte det mycket frågor kring hur det skulle gå.
Anna visste att anledningen till att Dante föddes för tidigt var att hon hade drabbats av en infektion som satt sig på moderkakan och navelsträngen. Han fick inte näring som han skulle, därav tillväxthämningen.
– Om inte förlossningen kommit igång skulle han nog ha dött i magen. Mitt i allt var det i alla fall skönt att veta att det inte var någon ökad risk att samma sak skulle hända den här graviditeten.
.
Anna blev regelbunden patient hos specialistmödravården som höll extra koll och allt såg bra ut. Fram till vecka 24, samma vecka som Dante föddes i.
Historien upprepade sig. Livmodertappen hade krympt och Anna hade börjat öppna sig. Det blev på nytt en kortisonspruta för bebisens lungmognad, men i motsats till förra gången stannade värkarbetet av. Anna blev sjukskriven med strikta restriktioner att vara sängliggande.
– Det var en tuff period. Först tänkte jag att det skulle bli skönt att ligga hela tiden, men det var hemskt. Jag fick ont, det var tråkigt och tiden gick så sakta. Jag kunde inte ta hand om Dante, som dessutom hade en massa läkarbesök.
Anna berättar om de annorlunda milstolparna hon bockade av.
– Jag tänkte att 'om han föds nu kanske han slipper ligga i respirator', 'nu kanske han inte behöver operera ögonen' och 'om han föds nu är han inte extremprematur längre.'
.
Det slutade med att Anna gick tre dagar över tiden och födde en kille på 4,5 kilo, nästan fyra kilo mer än vad storebror vägde.
– Eftersom man räknar ålder annorlunda på för tidigt födda barn är Dante och Gunnar nästan jämngamla. De är ungefär lika stora och många tror att de är tvillingar.
Anna berättar att mycket av hennes skuld och skam släppte när Gunnar kom.
– Dante kommer alltid att vara min superhjälte, men Gunnar blev min revansch. Jag har mått så dåligt över allt som Dante har fått gå igenom. Det har känts som att det var mitt fel och det har tagit tid att förlåta mig själv. Jag kommer aldrig att komma över det, det är en del av min historia.
.
Samtidigt säger Anna att hon vuxit enormt som människa.
– Jag har en styrka jag inte hade en aning om att jag besatt, men jag och min dåvarande man hade olika sätt att hantera det vi varit med om och till slut bestämde vi oss för att gå isär.
På ett sätt är Dantes historia närvarande hela tiden, på ett annat kan den kännas avlägsen.
– Jag är ingen hönsmamma och kan bli arg på Dante för helt vardagliga saker. Vi lever ett vanligt familjeliv – med lite fler läkarbesök – och Dante och Gunnar är både bästa vänner och dödsfiender. Men det räcker med en doft eller en låt för att jag ska vara tillbaka.
.
Under den långa sjukhustiden bloggade Anna om det som hände och vad hon kände. Via olika forum fick hon kontakt med andra föräldrar i samma situation. En kvinna som bor i Skellefteå blev en nära vän och Anna är nu gudmor till hennes yngre dotter.
– Att skriva av mig och ha kontakt med andra hjälpte mig mycket. Nu har jag låst bloggen, men jag går in på den ibland och det är hjärtskärande läsning. En dag kanske Dante kommer att få läsa också.
Frågorna kring prematura barn är något som engagerar henne och en period satt Anna i styrelsen för Svenska prematurförbundet.
– Vården är fantastisk runt om i landet. Problemen att få hjälp kommer många gånger när barnen uppnår skolåldern. Allt fler barn räddas och därför blir det en ganska stor grupp barn som behöver mer hjälp än vad de kanske får. Att vara för tidigt född är inte en diagnos, men samtidigt har många till exempel koncentrationssvårigheter. Dessutom är många av de här barnen oförsäkrade, då få bolag vill teckna en försäkring. Det är jättesjukt och det vill vi ändra på.
.
Vad skulle du vilja säga till andra som är i samma situation som du var i för fem år sedan?
– Ta emot all hjälp du kan få och våga be om det. Många vill hjälpa men vet inte hur. För oss var matlådor det bästa vi kunde få. Det finns inte möjlighet att laga mat på alla sjukhus och vi var så less på färdiga wraps och mikrade fryspizzor, så hemlagad mat att värma var guld värt.
Det finns ytterligare en sak som Anna vill trycka på:
– Alla känslor är okej. Det är okej att vara arg, att vara ledsen, att ha panik, att tycka att hela situationen suger. Det speglar inte på något sätt kärleken till ens barn.
.
I dag är det få saker som vittnar om Dantes dramatiska första tid i livet.
– Det man märker är att han är efter när det gäller grovmotoriken och finmotoriken, men han kommer ikapp mer och mer. För mig är det ett lågt pris att betala med tanke på oddsen och vi får fortfarande fantastisk hjälp från vården, säger Anna och berättar att de nyligen var i lekparken:
– Dante åkte rutschkana. Mitt i stannade han upp och sa: "Jag är inte så bra på att hoppa, men jag är snäll och stark!" och sedan åkte han vidare.