Den nyckfulla rödingen

Jag har fiskat i princip hela mitt liv. En stor del av fisket har bedrivits med fluga och varit inriktat på arter av ädlare slag, främst då harr och öring. Med åren har fiskekunnandet utvecklats och jag lämnar numer sällan ett vatten utan att ha fångat fisk. Det finns dock en art som jag fortfarande inte kan bemästra - den nyckfulla rödingen. Främst beroende på att jag inte lagt ned så många timmar på att fiska efter den, men lika mycket för att den är så oberäknelig. Det känns lite grann som att ge sig in i en dribblingstävling med Maradona - man är överspelad hur man än beter sig.

Visst, ibland står lyckan en bi och en röding fastnar på kroken och har du riktigt tur kan du råka ut för en riktigt huggsexa, då den annars så kräsna fisken hugger på allt - men det är mycket sällsynt. Jag säger som en kompis: - I ha’ hort tålas om e’, men I ha’ et sitt e’ schölv. Många gånger har det hänt att jag efter timmar och åter timmar av kastande, med massor av flugbyten, lyckats "överlista" en röding att hugga. Jag blir lika glad varje gång och tänker alltid - nu har jag hittat flugan som gäller - och tvingas lika ofta bittert konstatera att så inte är fallet.
Så var det i förra veckan när jag tillsammans med Lena, Lena och Ulf vandrade upp till några rödingsjöar i Arjeplogsfjällen. Efter att det hade varit helt dött i nästan sju timmar började det plötsligt att vaka i en mindre sjö. Äntligen lite liv. På den superlånga, tunna och svårkastade tafsen satt en harörenymf i mindre storlek. Och se där. Redan efter en kort stunds fiske satt en röding på kroken. Triumferande vrålade jag ut min glädje och deklarerade kaxigt att, nu var koden knäckt och nu var det en enkel sak att fånga ytterligare några fiskar. Ganska snart blev jag varse att så skulle det inte bli. Förutsättningarna ändrades nämligen snabbt. Den milda vind som hade krusat vattnet upphörde plötsligt och istället blev det vindstilla och vattenytan blev blank som ett salsgolv. Och därmed var den mycket, mycket, mycket korta huggperioden över. Fisken vägrade helt enkelt att ta på min fluga. På drag tog den för övrigt inte alls. Efter åtskilliga timmars fiske, på fyra man, blev vår fångst en röding.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag fick en bekräftelse på att sjöarna, som tidigare varit helt okända för mig, håller bra med fisk. Och det av fin storlek, att döma av de vak vi såg. Det riktigt fina i kråksången är att jag kan nå sjösystemet från min stuga på mindre än några timmar. Visserligen var det stundtals ordentligt brant och mjölksyran kokade i benen, men det tog mindre än två timmars vandring att nå det vackra sjösystemet. I fortsättningen ska jag besöka sjöarna minst två gånger per år. Det här ska bli min rödingskola och förhoppningsvis hinner jag ta examen innan jag dör.

Till sist några tankar kring Arjeplogsströmmarna och det tilltänkta minikraftverket. Jag konstaterar att det, till skillnad från tidigare år, inte inrapporterats någon öring från strömmarna till Nappataget. Kan det möjligtvis ha att göra med vattenföringen? Under hela juni och fram tills nu har nämligen minitappning gällt, vilket kommer att vara ofta förekommande om ett minikraftverk byggs, eftersom tanken är att överskottet ska ledas till kraftverket. Juni månads låga vattenföring hade också inneburit att det inte funnits något överskott att leda till ett minikraftverket.
Vem tjänar på det? Ingen, varken sportfiskarna eller allmänningens medlemmar.