Handling: Kristin (Linda Molin) har sedan hon var liten skrivit en lista på tusen saker hon ska göra innan hon dör. Högst upp på listan står "Åka till New York". Hon får jobb på en tidning där hon ska skriva krönikor om livet för en ung tjej i staden som aldrig sover. Flygbiljetten är bokad till dagen efter studenten men hon lyckas försova sig och missar flyget. För att inte bli förödmjukad av alla hon känner flyttar hon ut till Andrea (Fanny Ketter), en liten udda tjej som bor ute på landet och från vindsvåningen i Andreas hus skriver hon krönikor om livet på en vindsvåning i New York.
Vad är bra: Filmen har jämförts med "Fucking Åmål" och "I Rymden finns inga känslor" (den senare med samma regissör) och jag förstår varför, det är en bra svensk film. Dels för att handlingen inte har gjorts på denna nivå i svensk film tidigare och dels för att den visar ungdomars känslor på rätt sätt. Fanny Ketter är väldigt passande till rollen som Andrea, lillasyster till Gustav som spelas av Adam Lundgren. Deras kemi är jättefin och fylld av syskonkärlek. Det är dessutom kul att se honom i en annan roll än som Benjamin i "Torka aldrig tårar utan handskar".
Vad är dåligt: Linda Molins roll känns så baserad på Elin i "Fucking Åmål" och emellanåt känns det nästan som att det är samma tjej som spelar båda rollerna, speciellt eftersom rösterna och sättet att betona orden är nästintill identiska, samma gäller humöret. Annars finns det inte så mycket att klaga på.
Bör man se den? Filmen är väl kanske inte livsavgörande men ger kanske en liten tankeställare ändå. Förhoppningsvis får den dig att inte ge upp och kämpa för det du verkligen vill göra samtidigt som du förstår att det inte spelar någon roll hur olik dig dina vänner är. Man lär sig inget av sina vänner om man är likadana och förhoppningsvis lär man sig att bli den bästa versionen av sig själv man bara kan.