KRÖNIKA\ Mina konstiga älskare och hur de brukade ta på mig
- Det finns inga måttenheter för smärta, sa den förste.
- Glöm inte att starta en minnesgrupp om mig på Facebook, sa den andre och citerade Marie-Antoinette.
Sedan träffade jag dem aldrig mer. Jag har inte ens tårkanaler för den sortens förtvivlan.
Tillsammans med da Vinci som sällskap i en gondol i Venedig söker jag ett emotionellt vapenstillestånd. Inombords pågår en kamp mellan en redbar borgare och en självrannsakande konstnär. Det här är en känslomässig lågkonjunktur, statliga ingripanden tjänar ingenting till!
Om bara da Vinci hade älskat mig tillbaka hade jag kanske inte önskat att jag vore blott en vandringssägen.
- Varför kramar du mig?
- Det är bara för att du är bög.
För det är så Uppenbarelseboken formulerat det.
Michelangelo gav mig en slängkyss som inte överlevde renässansen. Vi hade båda varit ytliga och hedonistiska - precis som tiden vi lever i - och det är vårt fel att Sixtinska kapellet i dag ligger i ruiner. Michelangelo frågade:
- Har du tänkt på att vi bara lever ett stenkast från karlavagnen?
Det hade jag. Det är den enda stjärnbild jag känner till.
Jag tog min tillflykt till barocken där Peter Paul Rubens blev min älskare. Inbillade operasångerskor sjöng i sonetter om att vi inte kunde benådas, men vem lever inom tonsatta referensramar? Vi hade lärt oss gravens slitstarka hemligheter. Inga stjärnvapen utgjorde något hot mot höjden i denna känsla.
Jag har lärt mig säga "Jag älskar dig" på 500 olika språk. Om bara Caspar David Friedrich förstått något av dem hade kanske romantiken gjort skäl för sitt namn.
- Får jag måla ett porträtt av dig? Du passar in i mitt känslolandskap.
Vi befann oss på ett trasigt tivoli där alla under 15 år får gratisbiljetter. När jag berättade att jag var född under ett pariserhjul ville han inte längre veta av mig. Jag anklagades för att vara mordlysten, vrångsint, en örontasslare, illfundig, otuktig och troslös. Bara det där sista var sant.
I en droska tillsammans med Gustave Courbert flydde jag till den franska realismen. Han kysste mig i en trädgård av vildvuxna tankar, men låtsades som om jag inte fanns i offentliga sammanhang. Det var han som instiftade min önskan om att bo på ett berg: för att få den rätta fallhöjden.
- Jag vill måla av dig naken i havet, sa han.
Jag förstod varför. Havet är djupt på ett sätt som jag aldrig kommer vara.
Ingen fredsskapande styrka förmådde driva ut ockupationsmakten ur mitt hjärta. Därför sökte jag aktivt döden, medan den aktivt flydde ifrån mig. Jag följde efter den till expressionismen där Edvard Munch blev min älskare.
- Hovdamer tältar aldrig på festivaler, var det första han sa till mig.
- En fejdlysten alv blev gravid och alver gör inte abort, var det sista han sa till mig.
Jag hade inga tillflyktsord att dela med mig av. Därför uppstod en skottskada i min personlighet som fick Edvard att måla en skrikande man.
"Skriet" är hans vackraste verk, ett värdigt tidsfördriv i väntan på döden. Han älskade mig på riktigt.
Så jobbar vi med nyheter