Iwan Wikström sitter i ena änden av soffan. Resten av utrymmet på soffdynorna vigs för nya kvitton och ledtrådar som PT funnit i huset i Kalamark, som polisen missade i sin brottsutredning och som domstolarna aldrig fick se.
– Ja, det är både dåligt och genant. Det här hade garanterat förändrat domstolarnas sätt att se på huvudvittnena Bertil och Nils trovärdighet. Vittnesmålen mot Linna vilade redan på bräcklig grund och med dessa dokument som extra tvivel hade det aldrig gått att döma Kaj Linna, och allra minst till livstids fängelse, säger Iwan Wikström, 71 år, pensionerad polis, tidigare biträdande chef vid länskriminalen i Norrbotten och initialt ansvarig utredare för Kalamarksmordet 2004.
Iwan Wikström konstaterar att brottsplatsundersökningen i Kalamarksfallet uppenbart varit alltför inriktad på att söka spår.
– Det är ett tämligen klassiskt feltänk. Allt fokus ligger på att hitta spår efter fingeravtryck, dna, blodstänk och liknande. Teknikerna har inte breddat undersökningen efter annat material, det som alltså PT har funnit och redovisat, säger Iwan Wikström.
– Och vem vet, hemska tanke, det kan ju också ha gjorts missar inne i ladugården.
Det är med stor olust och vånda som han minns tiden för våldsbrottet i Kalamark. Interna stridigheter rasade inom poliskåren, enligt Wikström igångsatt efter en anmälan mot ett polisbefäl rörande misstänkt hustrumisshandel. Wikström fick ärendet på sitt bord. Men en åklagare klev in i handlingen och lade ner fallet innan det ens blivit utrett, enligt Wikström.
– Jag gick i taket vilket i sin tur utlöste en våg av mobbing, ordervägran och trakasserier riktat mot mig som person, säger han.
Det var med det oket i bagaget som Iwan Wikström fick vetskap om våldsdådet i Kalamark under en tjänsteresa i Rovaniemi i Finland. Beskedet kom strax före lunch fredag den 16 april 2004, och då hade det gått 1,5 dygn sedan brottet förövats.
– Jag var i dålig psykisk form redan när jag anlände till Piteå på fredagskvällen. Med facit i hand skulle jag ha sjukskrivit mig och aldrig åtagit mig fallet.
Wikström klev istället in som ansvarig för utredningen. Slumpen hade å den andra sidan gett vice chefsåklagare Mikael Lundquist rollen som förundersökningsledare, den med juridiskt ansvar för avgörande beslut runt alla typer av insatser. Tillika en person som Wikström haft stora kontroverser med.
– Vi hade absolut inget bra samarbete. Jag upplevde Lundquist som väldigt oengagerad. Under de tre veckor som jag ledde utredningen kom han till Piteå vid bara något enstaka tillfälle.
– Han var svår att nå per telefon och återkopplade sällan. Det gick så långt att jag tvingades vända mig till jouråklagare i Härnösand och Östersund får att skaffa bollplank för sånt som berörde Lundquists ansvarsområde.
Wikström upplevde sig motarbetad även av några poliser, som han till slut valde att plocka bort från utredningen. Följden blev att Iwan Wikström själv befriades från uppdraget efter tre veckor i frontlinjen, vilket ledde till sjukskrivning och sedermera förflyttning till en tjänst i Västerbotten.
Iwan Wikström minns mycket väl Sune Lindbergs utpekade av Bertil som misstänkt gärningsman. Sune hade känt igen rösten. Wikström har ändå svårt att förklara varför det dröjde två dygn innan Bertil greps av polisen, för att anhållas som skäligen misstänkt för våldsdådet.
Det som friade Bertil var uppgifter från hans far, som berättade att han hade pratat tre gånger med sonen på dennes hemtelefon under mordkvällen. Bertil släpptes fri. Avfördes som misstänkt.
Detta står att läsa om telefonsamtalen i ett förhör med pappan, daterat tisdag den 20 april 2004 klockan 15:15:
"Pappan berättar att han hade flera telefonsamtal med Bertil. Bertil befann sig då i sin bostad i Luleå. Pappan har för sig att han talade med Bertil vid 19.00-tiden. Bertil svarade i sin bostad och de pratade bland annat om kvällens trav.
Vid 20.00-tiden ringde han igen till Bertil. Nu för att berätta om vilka hästar de spelat på inför kvällens trav. Då var också Bertil i sin bostad.
Därefter hade han också tfn-kontakt med Bertil i hans bostad ytterligare en gång och det tror han var vid 22.30-tiden. Tiderna för samtalen är inte exakta men pappan säger att Bertil befann sig i sin bostad i Luleå hela kvällen. Därför är han absolut säker på att Bertil inte har någon del i detta våldsbrott."
Det finns bara en hake i sammanhanget. Det finns nämligen bara ett telefonsamtal registrerat mellan sonen och pappan det aktuella dygnet. Detta samtal har varat i sex minuter och 24 sekunder. Samtalet är ringt från Bertils hemtelefon i Luleå till fadern. Klockan är då 22:21 mordkvällen den 14 april.
– Det var Bertil som berättade om Nils, och sedan blev Nils kallad till förhör på polisstationen i Piteå. Det ringde varningsklockor lång väg kring allt som rörde Nils, hans sätt att uttrycka sig, hans förklaringar, säger Iwan Wikström.
Utredarens skepsis levde vidare, frodades och växte så till den grad att Wikström en vecka senare beordrade några poliser att förbereda en resa till Stockholm för att hämta in Nils till nya förhör. Ordern gavs.
Sedan gick det några dagar. Ingenting hände. Wikström gjorde en påminnelse, för att så småningom konstatera att resan och förhöret aldrig skulle bli av.
Ordergivningen hade passerat Mikael Lundquist skrivbord som utan dialog med den operative ansvarige gett kontraorder och ställt in allt.
– Vi missade en gyllene psykologisk chans att få ett övertag, pressa honom på detaljer, kanske försäga sig. Det var ingen tvekan om att hans berättelse var fylld av osanningar.
– Jag är övertygad om att Nils sitter på hela paletten av information. Han vet vad som hände. Han har haft behov av att skydda någon som står honom närmare än vad Kaj Linna gör, eller gjorde, säger Iwan Wikström.
– Jag minns att jag var med och följde fotspåren i snön mellan Kalahattens parkering och brödernas hemställe. En tanke som slagit mig senare är att spåren inte nödvändigtvis behövde häröra till själva mordkvällen. Dom kan lika gärna ha kommit på plats om förövaren hade rekat platsen, varför inte kvällen innan överfallet. Då kan även påken ha inhämtats.
– Det är fullt möjligt att en eller två personer kan ha släppts av från en bil i närheten av huset på mordkvällen, och tagit sig till ladugården. Det var givetvis ingen större svårighet att ta sig in där, och bröderna var ju inte hemma förrän vid 20-tiden.
– En tredje person kan ha varit behjälplig med transportbiten. Jag tror absolut att det var fler än en person som utförde dådet.
– Det är ett sorgligt kapitel att bedrägeriutredningen mot Bertil och Nils aldrig lyftes fram och prioriterades parallellt med mordutredningen. Åklagaren hade ju ändå verifikat som talade starkt för att bröderna utsatts för bedrägerier. Med det som PT hittat stärker misstankarna i lika hög grad som det försvagar vittnenas trovärdighet, säger Wikström.
– Det var också en brist att det inte fanns två åklagare inkopplade på fallet, vilket var och är kutym vid spaningsmord. Jag var med och arbetade fram den så kallade mordbibeln några år tidigare, som än i dag gäller som rättesnöre, och där förespråkas just den aspekten med två åklagare vid grova brott. Dessvärre valde Lundquist att driva fallet som ett soloärende.
– Jag hade säkert min beskärda del i att utredningen blev som den blev, men största skulden lägger jag på åklagaren.
Iwan Wikström efterlyser i nuläget en ny förundersökning för att utröna eventuella brottsmisstankar rörande mordet.
– Allt det andra, bedrägerierna, Nils mened och falska angivelse är ju preskriberat.
– Det känns verkligen angeläget att dra i alla upptänkliga trådar för att finna en lösning på detta avskyvärda brott. Mordet på Roger Lindberg i ladugården är så makabert utfört att det än i dag orsakar mig mardrömmar. Det är inte många våldsverkare som är kapabla att utföra en sådan hänsynslös handling, säger Iwan Wikström.
PT har sökt Mikael Lundquist. Han har inte ringt tillbaka.
.
NÄSTA AVSNITT KOMMER PÅ MÅNDAG: Leif GW Persson: Snuten har gjort bort sig