Vi backar tidsbandet till den 21 januari 2003. Det är en tisdag och Bertil kör omkring på vintriga vägar runt småbyarna utanför Älvsbyn för att sälja brandsläckare och annan säkerhetsutrustning.
Han knackar på hemma hos familjen Nilsson Stokki i byn Vistträsk – och där blir det affär.
– Ja, vi köpte tre brandsläckare av honom, plus två brandvarnare och en säkerhetskedja till ytterdörren, berättar Hilding Nilsson Stokki, i dag 84 år.
Parterna kom överens om ett slutpris på 9 000 kronor. Kontant betalning gällde. Pengar fanns hemma i huset.
Bertil satte sig ner och skrev ett kvitto på nämnda belopp. Han lade till moms, men bara på kvittot, där det nu stod 10 800 kronor. Bertil signerade med sin namnteckning – då han plötsligt frågade om inte familjen även var i behov av ett så kallat titthål i ytterdörren.
– Nog skulle väl det vara bra, blev svaret.
Som av en händelse hade Bertil sådana titthål med sig i bilen. Installationen gick fort. Sedan tog Bertil plats för att skriva ett helt nytt kvitto (som PT publicerar här intill). Där står det "2 st säkerhetslås och 5 omladdningar" och en slutsumma på 9 500 kronor inklusive moms, den nya summan som man nu kommit överens om.
– Jag tänkte väl inte så mycket på vad han skrev på papprena, huvudsaken att slutsumman stämde, datumet och att han skrev under kvittot, säger Hilding Nilsson Stokki.
– Även om det verkade lite rörigt fanns det ju med det vi hade köpt, för han sade att första kvittot liksom skulle bli inbakat i det andra.
Innan Bertil lämnade fastigheten med 9 500 kronor i fickan tipsade han husägarna om möjligheten att göra dubbla momsavdrag, alltså från båda kvittona. Paret skulle tjäna på det.
Den uppmaningen hörsammades dock aldrig av makarna Nilsson Stokki som drev en mindre familjerörelse inom skogsnäringen.
Moms drogs endast av för den faktiska köpesumman, verifikat nummer fem kallat i den egna bokföringen.
Affären med Bertil faller därefter snabbt i glömska. Månaderna rullar på. Årstider byts. 2003 blir till 2004.
Tiduret har hunnit fram till fredagen den 3 december 2004. Det har passera nästan två år, eller exakt 22 månader och tretton dagar efter affären med brandsläckarna och de andra prylarna i Vistträsk.
Samma fredag, den 3 december, är det fyra dagar kvar till den stora mordrättegången i Kalamarksmålet vid Luleå tingsrätt – där ju Bertil spelar en mycket viktig roll som åklagarens ena huvudvittne.
Då, sent på fredagskvällen, ringer telefonen hemma hos paret Nilsson Stokki. Samtalet kommer mycket oväntat. Det är Bertil som ringer, brandsläckarförsäljaren, som tar den första kontakten sedan januari 2003.
– Det var ett väldigt olustigt samtal. Bertil hävdade att vi var skyldiga honom pengar. Enligt honom fanns det en oreglerad skuld på 10 800 kronor, alltså summan som han hade skrivit in på det första kvittot.
– Han var väldigt hotfull och krävde att vi skulle göra en slutuppgörelse, berättar Hilding Nilsson Stokki.
Makarna i Vistträsk bryter samtalet. Strax därpå ringer Bertil upp igen med ett vad som upplevs ännu mera hotfullt språkbruk.
– Vi fick en känsla av att han inte var nykter. Det blev i vart fall riktigt jobbigt. Men vi gjorde klart för honom att han inte skulle få några pengar, säger Hilding Nilsson Stokki.
Hustrun Gunvor visar anteckningarna från sin dagbok den 3 december 2004 där hon skrivit: "Bertil ringer 2 ggr. Begär uppgörelse. Vi har kvitto. Ej nykter. Hot", står det nedtecknat.
Dagen därpå blir det ännu värre. Då är det lördag den 4 december, det är tre dagar kvar till mordrättegången och på kvällen kommer det nya telefonsamtal med än mera konkreta hot, enligt makarna Nilsson Stokki.
– Vi hade precis kommit hem tillsammans med två bekanta från en teaterföreställning, berättar Gunvor Nilsson Stokki.
Då ringer det, inte bara en utan flera gånger. Makarna upplever Bertil som allt mera aggressiv och hotfull. Det var hög tid att betala skulden på 10 800 kronor, hävdar han.
– Plötsligt säger han något som får mig att hoppa till. "Du har väl hört talas om händelsen i Kalamark?", säger Bertil enligt Hilding Nilsson Stokki, som ger svar på tal direkt:
"Mig skrämmer du inte med något Kalamark, det ska du ha klart för dig! Du har fått det du ska ha, och du ska inte ha nåt mer. Försök inte att skrämmas med Kalamark", säger husägaren.
"Vill du att vi ska komma och hälsa på er?", frågar då Bertil, med uppenbar anspelning på händelsen i Kalamark.
– Det är klart att det var sagt som ett direkt hot. Jag lämnade över luren till min hustru, som sedan fick assistans av vår kvinnliga bekanta. Men det gick inte att prata förstånd med Bertil. "F-n, han är ju inte riktigt klok". Man vet ju aldrig vad en sådan människa kan göra, så visst var vi ordentligt uppskärrade, säger Hilding Nilsson Stokki.
Makarna valde då att ringa till polisen och bad om att få göra en anmälan. Samtalet kopplades till stationen i Luleå.
– Vi förklarade vad som hade hänt, att vi blivit hotade, av vem och varför. Då fick vi till svar att det ju inte hade hänt någonting. Vi hade ju inte fått något besök. Den som tog emot anmälan var allt annat än intresserad av att ge någon form av stöd eller hjälp.
Med en överhängande hotbild över sig, och med polisens till synes uppenbara ointresse, tog makarna beslut om att lämna huset tillsammans med sina gäster.
– Vi kände oss allt annat än trygga hemmavid efter allt det som Bertil sagt. Dådet i Kalamark fanns ju också i färskt minne. Därför for vi iväg på lördagskvällen i varsin bil till gästernas hem i Moskosel.
– Vi vågade helt enkelt inte vara hemma. Man vet ju aldrig vad som skulle kunna hända, säger Hilding Nilsson Stokki.
Paret stannade kvar i Moskosel hela helgen. Först på måndagsmorgonen for man tillbaka, efter att först ha besökt polisstationen i Älvsbyn för att polisanmäla telefonhoten.
Då var det alltså måndag den 6 december 2004, dagen före det uppmärksammade Kalamarksmålet i Luleå tingsrätt, med Bertil som en av åklagarens viktigaste pjäser tillsammans med det andra huvudvittnet Nils.
På polisstationen i Älvsbyn var mottaganden lika svalt och avvaktande som det i Luleå.
– Polisen som tog emot oss gjorde fotostatkopior på de två kvitton vi hade med oss. Han lyssnade på vår historia om det där med Kalamark, hur Bertil hade uttryckt sig och hur han försökte pressa oss på pengar. Men även här fick vi till svar att det inte hade hänt någonting, och att eftersom Bertil hade satt sin namnteckning på båda kvittona kunde han ju omöjligt göra anspråk på några pengar.
Hilding och Gunvor Nilsson Stokki hann knappt lämna polisstationen i Älvsbyn innan ärendet var förklarat nedlagt.
Och dagen därpå hade Bertil andra saker att tänka på än att pressa makarna från Vistträsk på pengar. Då hade han fullt upp med att agera huvudvittne i Kalamarksrättegången där hans vittnesmål starkt bidrog till en fällande dom för Kaj Linna.
¤ Inför resningsförhandlingen våren 2017 ringde Hilding Nilsson Stokki och informerade polisens utredare om telefonhoten.
Han berättade även att han tidigare köpt en ljus personbil från en nära släkting till Nils, det andra huvudvittnet. En bil som Nils mycket troligt haft tillgång till våren 2004, "jag utgår från att han kunde få låna bilen", apropå det fordon som hade observerats på Kalahattsparkeringen i samband med våldsdådet.
– Det här fordonet var visserligen ljusbrunt, och den unga mopedkillen som passerade parkeringen hade ju sett en ljus vitaktig eller möjligen krämfärgad bil. Utifrån rådande omständigheter kanske det inte var så lätt att ge en exakt färgbeskrivning. Däremot var detta fordon till formen snarlikt en japansk bil som det ju pratades om.
– I vart fall fick vi besök hemmavid av två kriminalpoliser som förhörde oss om bilen, mera om detta än om Bertils hotfulla telefonsamtal. Sedan for de och efter det har vi aldrig hört någonting om vad som hände, säger Hilding Nilsson Stokki.
PT har sökt Bertil.
Nästa avsnitt i PT:
KAJ LINNAS
REAKTION PÅ
PT:S GRANSKNING