<< Första delen läser du här! >>
Mitt på dagen var det mörkt ute. Kiro besteg den Nektarängens fylligaste kulle, ovanpå vilken de himmelshöga tulpanerna växte som tätast. När hon nått kullens topp kunde hon skymta något märkligt vid kullens fot. Ängen slutade vid en vägg av björkar som utgjorde yttersta lagret av en tät björkskog. Men framför skogen stod en kolsvart, cirkulär skiva, stor som en ladugårdsdörr. Hon fortsatte nedför kullen.
.
På nära håll såg hon att föremålet var en platt, perfekt rundad monolit, konstruerad i ett svart sten. Det här måste vara ingången, tänkte hon. Den saknade handtag. Kiro tryckte båda händerna mot den svarta massan. De skar igenom stenens yta som om det vore trögt, kolsvart vatten. Värme och välbehag strömmade genom hennes händer. Det kändes som om de omfamnades och masserades av en varm, gyttjig vätska. Kiro kunde inte hindra sig från att stiga in med hela kroppen i den märkliga stenens varma famn.
Inuti var det mörkt. Hennes medvetande tonade.
En mörk, grumlig röst väckte Kiro. Den röt åt henne. Hon öppnade ögonen. Det var mörkt och hennes synfält var oskarpt. Hon låg på ett flisigt trägolv. En storvuxen, pälsad gestalt stod framför henne. Hon satte sig upp.
”Vem är du, frågade jag!”, röt gestalten.
Kiros syn klarnade. Varelsen var en man. Hans stora, skrovliga ansikte var av stenmaterial. Han var iklädd bruna pälskläder, som för att kompensera för sin skallighet. Rummet de befann sig i var trångt. De båda omslöts av blygråa bergsväggar som rörde sig uppåt. Fyra rep sköt upp från golvets hörn. Ytterligare ett rep spände sig från ett hål mitt på golvet upp till ett hål i taket. Det var en hiss utan väggar, på väg nedåt i ett bergsutrymme, förstod hon till slut.
”Är du ny?”, frågade mannen. ”Jag trodde inte Omnirörelsen rekryterade fler medlemmar. Vem bjöd in dig?”
”Jag vet inte vad han hette”, sa Kiro ”Men jag hade en dröm där en man … han hade senapsgul tröja och svart hår … han sa att jag skulle stoppa en komet som störtar mot planeten genom att gå med i Omnirörelsen. Jag vet, det låter …”
”Du hade en dröm! Det var det fulaste jag hört” Mannen skrattade ”Du ljuger. Du är inte Jordaprofeten.”
”Va?”, sa Kiro. ”Det var så jag blev inbjuden. Morgonen därefter var min andra katt död. Nemo.”
.
Kiro kände hur hissen började öka i hastighet. ”Vart är vi på väg?”, frågade hon mannen.
”Du är en god skådespelerska, och du har studerat Omniskrifterna väl. Men du är bara en inbrytare och försöker ta dig in genom att låtsas vara Jordaprofeten”, sa mannen. ”Nu ska vi se om jag har rätt. En fråga: Hur klarar man testet för att komma förbi Omniväktarna?”
Kiro skakade på huvudet. Hissen började vibrera kraftigt.
”Jag trodde väl det. En inbrytare. Då kommer jag ställa ännu en fråga: Vad händer med en deltagare som klarar testet?” Mannen verkade inte förvänta sig något svar, utan fortsatte:
”Jo. Den som klarar testet får sitt hjärtas djupaste önskan uppfylld, och belönas även med krafter bortanför allt vad du kan förstå. Men misslyckas du, hängs du i fötterna från taket”, sa mannen. ”Sedan skärs din halspulsåder av. Du försöker skrika, men inget ljud kommer. Du känner hur du långsamt töms på blod och domnar. Sedan tänder de eld på dig.”
.
Det började bullra högt och hissen ruskades om. Bergväggarna rörde sig uppåt så fort att det kändes som hissen föll fritt. Kiro greppade med båda händerna tag i repet i rummets mitt. Hissen föll allt snabbare. Hon kände hur fötterna lyfte från marken. Även mannen framför henne blev tyngdlös. Han greppade lugnt tag i repet, som om det vore en morgonvana.
”LYSSNA!”, ropade Kiro. Hon måste skrika för att överrösta bullret. ”Jag vet inte hur jag hamnade här, hjälp mig! Du kan få behålla min katt, du kan få min nektarbutik … Säg mig hur jag klarar testet!”
Mannen log så kinderna rynkades. ” Du är en häxa! De kommer bränna dig levande! Du är vidrig! Haha!”
Mannen la sin högra andra hand ovanpå Kiros. Hans gigantiska händer omfamnade båda hennes händer och hans tjocka fingrar slingrade sig en bit upp för hennes handleder.
En brännande stöt färdades genom Kiros armar. Det var någonting med mannens leende. Och sakerna han sa. Och det bullrande ljudet. Hon visste inte vad det var, men det alstrade en ny sorts känsla i henne. En rå och gassande känsla, som kulminerat när han rört i hennes händer. Den fick henne att sparka mannen i mellangärdet så hårt hon kunde. Hon blundade och hörde hans huvud krossas mot bergväggen.
Det blev knäpptyst. Golvet tog försiktigt emot Kiros fötter. Hon öppnade ögonen och såg en björkdörr framför sig. Hissen var tom och ren; ingen man, inget blod och inget kött. Den hade nått slutdestinationen.
Kiro öppnade dörren. På andra sidan rummet stod mannen från drömmen – han med svart hår och senapsgul pikétröja – bakom kassan. Hon var tillbaka i nektarbutiken. Hon gick fram till mannen. Han log och blottade de kritvita tänderna.
”Jag gratulerar dig”, sa mannen. Han la upp en av hennes korgar på bordet. ”Inuti ligger ditt hjärtas djupaste önskan.”
Kiro ryste till. Mannen öppnade korgens lock. Däri låg Nemo hopkurad. Hans mage växte och krympte medan han andades. Kattungen tittade försiktigt upp på henne. Mannen stängde locket hårt
”Du har fått dina nya krafter. Men det där var bara första delen av testet”, sa mannen.
”Gå till dina grannar. Förstena deras nära och kära. Penetrera deras drömmar.” Han kisade med ögonen och lutade sig närmare henne ”Omvänd dem alla till Omnirörelsen, Kiro.”
<>