Theodore Finch är något av ett ”problembarn”. Han är mobbad av i princip hela skolan, ställer till med bråk och problem, är periodvis deprimerad och självmordsbenägen. Så det är ingen som blir förvånad när han en dag står på taket till skolans klocktorn och funderar på att hoppa. Men där uppe träffar han på Eleanor Markey, som precis som honom står på kanten eftersom hennes syster dött i en bilolycka ett halvår tidigare.
Finch bestämmer sig för att inte hoppa, och hjälper istället Eleanor ner. Men efteråt tror resten av skolan att det var tvärt om – att det var populära Eleanor som räddade skolans ”freak” Finch. Händelsen blir starten för en udda vänskap mellan Eleanor och Finch. Resten av boken kretsar kring deras strövtåg genom Indiana i jakt på udda platser, och relationen som växer fram mellan dem.
Det är på många sätt en fin bok. Den behandlar tunga men viktiga ämnen som sorg, psykisk ohälsa och självmord. Men karaktärerna är ett stort problem. Författaren anstränger sig så oerhört för att Eleanor och Finch ska bli speciella karaktärer som är så otroligt djupa hela tiden att det slår över åt andra hållet och blir platt istället. Dialogen känns alldeles för ofta tillgjord och Finchs hela karaktär känns pretentiös och överdriven. Det blir så uppenbart ibland hur författaren vill få en att bli alldeles hänförd att jag inte blir det över huvud taget – jag himlar med ögonen och vänder blad istället.--
Första delen av boken är dessutom ganska långtråkig. Det går segt och händer inte så mycket, och hade det inte varit för att sista tredjedelen räddar det hela, hade boken garanterat inte fått mer än en tvåa i betyg.
Sammantaget är det enligt mig en helt okej bok – men tycker man mer om karaktärerna än vad jag gjorde tycker man förmodligen den är jättebra.