”Mr och Mrs Dursley i nummer fyra på Privet Drive var med rätta stolta över att kunna säga att de var helt normala”. I och med den meningen, har en eventuell framtida klassiker tagit fart (observera att jag inte slänger mig med uttryck, men att jag skrev en vetenskaplig rapport om huruvida Harry Potter-böckerna skulle bli klassiker eller inte. Jag kom fram till att svaret är ja. Det här blev en lång parentes.) och i och med nyutgåvan av ”De vises sten”, har tusentals barn och vuxna trollbundits igen.
Harry Potter lever i en hemsk, men stillsam tillvaro hos sin moster på Privet Drive. Han har alltid fått höra att hans föräldrar dog i en bilolycka, och att han därför skickades till de enda släktingar han hade kvar. Oförklarliga saker har förvisso hänt i Harrys närhet – hans hår växer i utomjordisk takt, han kan springa från sin mobbande kusin på skolan bara för att i nästa ögonblick befinna sig på ett tak och så vidare – men utan att han lagt någon större vikt vid det. Tills han får veta att han blivit antagen till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, och av halvjätten Rubeus Hagrid tas med in i trollkarlarnas värld. Där han träffar sina första vänner, där han löser mysterier och inte bara ibland bryter mot reglerna.
Nyutgåvan, som släpptes den 6 oktober, är illustrerad av Jim Kay och är i ett stort och mäktigt format. Den är full av målningar som fyller i luckorna i bildspråket som filmerna inte bidragit med, och man behöver inte vara orolig för att bara få se sådant man redan sett. Illustrationerna är snygga men också charmigt humoristiska, vilket är exakt vad man kan säga om författaren J.K Rowlings språk och de två komponenterna matchar varandra perfekt. Detta utan att det ena tar fokus från det andra. Rowlings generösa beskrivningar kräver ju egentligen inga bilder, de finns redan i huvudet, men de tillför ändå ytterligare en dimension. Jag blir däremot en aning allergisk mot de sporadiska utfyllnadsbilder som egentligen inte säger någonting om handling, karaktärer eller miljöer men som ändå finns med. I egenskap av nästan-vuxen vet jag inte hur mycket jag får uttala mig om detta, för de mindre fyller de säkert en funktion i intresse och pek-möjlighet.
När vi ändå är inne på lite störande detaljer, så är det värt att nämna att man ändrat namn på Erised-spegeln – spegeln som visar betraktarens högsta drömmar – till Mörd-spegeln. Jag förstår, ”erised” baklänges blir ”desire” och ”mörd” baklänges blir ”dröm”, men det fungerar inte särskilt bra.
Slutligen slås jag återigen, efter att nu ha läst ”De vises sten” för minst tjugonde gången, vilken magisk roman i alla bemärkelser den faktiskt är. Vilken otippad attitydsförebild professor Dumbledore utgör (”Albus Dumbledore verkade inte uppfatta att han just hade anlänt till en gata där allt hos honom, från namnet till kängorna, var ovälkommet”) och vilka nyanser det finns i det enorma persongalleriet. Jag önskar att jag aldrig hade läst ”Harry Potter och De vises sten”, bara för att få göra det för första gången igen. Jag avslutar med det citat som alltid får mig att skratta: ”Moster Petunia sa ofta att Dudley såg ut som en babyängel – Harry sa ofta att Dudley såg ut som en gris i peruk”.