Agne Wikström, 61, är hjärtsjuk. Han drabbades av en hjärtinfarkt för tre år sedan och har även diabetes. När viruset corona kom till Sverige och drabbade stockholmarna funderade han mest på när det skulle komma till Norrbotten.
– Det är så glest befolkat, så jag tänkte att det inte skulle dyka upp så fort. Aldrig trodde jag att vi skulle bli bland de första som drabbades.
Margareta Wikström, 59, insjuknade först. Torsdagen den 12 mars fick hon hög feber på kvällen. Hon hostade kraftigt och hade tungt att andas. Även när hon låg ned hade hon hög andningsfrekvens och blev allt sämre. Efter nästan en vecka uppsökte hon hälsocentralen och fick ta ett coronatest. Ett par dagar senare ringde de från infektion på Sunderby sjukhus. Provet var positivt. Hon var då jättedålig och Agne skjutsade henne till sjukhuset.
Några dagar senare drabbades även han av andnöd.
– Jag var helknackig och ringde hälsocentralen. Min läkare ordnade med en coronamabulans och jag blev inlagd i salen mitt emot Margareta.
De vare sig orkade eller fick hälsa på varandra på grund av isoleringen. Det var svårt att vara från varandra, eftersom de därmed inte riktigt visste hur den andre mådde även om de fick viss information.
– Jag hörde att hon vårdades i respirator, men visste inte om hon skulle leva eller dö.
I och med respiratorbehandlingen flyttades Margareta till Piteå sjukhus. Själv har hon ingen minnesbild av den här tiden. Hon vårdades en hel vecka i respirator. När hon vaknade hade hon hemska minnesbilder.
– Drömmar eller hallucinationer, många minnen var helt tokiga. Min son, Henrik, hade gift sig och blivit skjuten. Jag behövde klara ut vad som var sant och inte.
Samtidigt blev Agne sämre. Han fick hela tiden syrgas och berättar att hjärtinfarkten inte var något jämfört med det han nu upplevt. Han tänkte att det var lika bra de lade honom i en respirator så han slapp ligga och kämpa. Slemmet i lungorna var som klister och han var en hårsmån från respiratorvård.
– Men Margareta hade den tuffaste resan.
– Det var värst för Agne. När jag fick prata med honom mörkade han hur dålig han var för att inte oroa mig.
Då Agne mådde så dåligt ville han att all väsentlig kommunikation skulle gå via sonen, eftersom Henrik läser sista året på läkarutbildningen.
– Det var tur. Han förstod vad de sa och förklarade för mig. Det skötte han med bravur, säger Agne.
– Vi fick mycket bra information, säger Margareta.
Hon låg sammanlagt inne tre veckor och Agne två. Även om det var jobbigt tyckte Margareta att det var jätteskönt att komma hem, framför allt beskriver hon hur skönt det var när de fick träffa varandra igen.
De har fortfarande inte återhämtat sig. Det går mycket långsamt. Agne blir lätt andfådd. Margareta tränar hemma, men det är inte alltid hon orkar. Hon berättar att de första dagarna efter att hon slapp respiratorvården bar benen henne inte. När hon behövde gå på toaletten mer eller mindre bar personalen henne dit.
De kan inte nog berömma personalen. De framhåller både den professionella medicinska behandlingen och den fantastiska omvårdnaden. De tänker inte bara på all vårdpersonal, utan även på alla andra som jobbar kring patienterna med allt vad det innebär.
– Vi är så oerhört tacksamma. Hade vi inte fått den vård vi fick hade vi inte suttit här idag. Man möttes alltid av positiva och hjälpsamma människor. De är samhällets hjältar. Personalens attityd och hjälpsamhet har också betydelse för tillfrisknandet, säger Agne.
Båda han och Margareta är imponerade av att personalen både fysiskt och psykiskt orkar att jobba under rådande förhållanden.
– Regionen har under stor press anpassat sjukvården, skapat nya vårdavdelningar och ett helt nytt omhändertagande under mycket kort tid. Det är mycket bra gjort, säger Agne och tillägger att de gärna ställer upp om sjukvården behöver antikroppar om det kan hjälpa någon annan, för de vill gärna ge något tillbaka till vården.
Margareta Wikström tackar särskilt personalen i Piteå, som gjorde allt för att hon skulle känna sig väl omhändertagen.
Deras reflektioner är många efter det som hänt. Ur personlig synvinkel funderar de på sin egen framtid och på vad som är viktigt i livet, hur de ska leva resten av sina liv.
– Det gäller att fundera på det. När ska man sluta jobba? Vad ska man prioritera? Det får mogna fram, avslutar Agne Wikström.