Längs med gatan ligger villorna på rad, som ett pärlband av boenden. De är likadana på utsidan, vartannat i trä och vartannat i tegel. Men på insidan skiljer de sig åt.
I huset där vägen svänger bor Maria Rutberg och hennes familj. Den svartvita hunden Hjalmar hälsar glatt i hallen och följer med på rundvisning, genom rum av dämpade kulörer som skapar känslan av en mjuk, stillsam och skönt sömnig sagovärld.
När de flyttade in för fyra år sedan var det Maria, hennes två döttrar och Marias sambo som bar in flyttkartongerna. Bara två veckor senare hade familjen berikats med en lillebror också.
– Vi letade efter ett hus på den här sidan av stan, så att tjejerna skulle ha nära både till sin pappa och skolan. Huset är lagom stort för oss, barnen har kompisar i kvarteret och fotbollsplanen ligger nära. Det blev verkligen optimalt för alla, säger Maria.
Hon och hennes sambo Fredrik hade varit på några visningar innan, men direkt de klev innanför dörren på Vikvägen 14 kändes det som att de hittat rätt.
– En bonus var att mycket av den tråkiga renoveringen, som stambyte, dränering och ny värme, var gjort. Som målare har Fredrik dessutom lätt att se förbi ytskikt, säger Maria.
Familjen flyttade in i huset, och husägaren tog över deras gamla lägenhet. Det första som förändrades var färgen på väggarna i hallen, vardagsrummet och köket.
– Jag älskar färger som går i grått, petrol, blått och turkos. Vi är nog lite miljöskadade, barnen använder ordet ”kulör” och vi pratar ncs-koder vid matbordet, ler Maria och rabblar:
– Sovrumsväggarna är målade i S2502-Y, badrummet i S3502-Y och golven har nyansen S5502-Y. Den senaste favoriten är färgen ’pistage’ på väggarna i Lucas rum.
Runt om i rummen finns samlingar av saker. Spretiga penslar i en plåtburk, omslagspapper i en hink eller ett knippe gamla speglar på en vägg.
– Jag har alltid tyckt om att uttrycka mig kreativt. Tidigare skapade jag tårtor, men efter ett diskbråck i nacken har jag svårt med finmotoriken i händerna. Jag tycker om att bygga upp en bild i huvudet och förverkliga den. Eftersom jag inte längre kan göra tårtor har jag fått hitta andra sätt att uttrycka mig på, berättar Maria.
I dag finner hon sinnesro i att måla upp en vacker färg, eller att pussla samman en tavelvägg.
– När jag går på loppis dras jag ofta mot tavelramar och speglar. Jag vet inte alltid var jag ska ha dem. Då får de ligga på hög en tid och plötsligt vet jag exakt var de hör hemma.
Maria blandar gärna gamla skåp från släkten med personliga detaljer och loppisfynd för hemtrevlighetens skull.
– Vårt hem är inte sidan 64 i Ikeakatalogen. Visst är det supersnyggt med sådana miljöer, men för mig handlar inredning bland annat om att förvalta gamla saker med historia och att komma bort från slit- och slängtänket.
Linneskåpet i sovrummet kommer från Marias svärfars garage och en skänk härstammar från Marias mormor och morfar.
– Något ärvt skåp har till och med fått ny färg, men jag känner aldrig dåligt samvete för att jag målar om. Det är bra att möblerna kommer till användning. De bor hos oss nu och är djupt älskade, med ny färg eller inte. Jag hann aldrig träffa Fredriks farmor, så det är fantastiskt att ha ett gammalt skåp från henne i huset.
Fyrbenta Hjalmar kurar ihop sig till en kringla i en solstrimma på golvet mellan köket och vardagsrummet.
Förmiddagslugnet sänker sig över milda toner, ljusslingor och fantasifulla stilleben.
– Jag kan se något i en affär eller i ett inredningsmagasin och bli jätteinspirerad. Sedan åker jag hem och testar att göra det själv med saker jag redan har hemma. När jag lyckas blir jag töntigt nöjd för att jag skapat något fint utan att det kostat en massa pengar. Dessutom blir det hemtrevligt och mysigt med hemgjorda detaljer.