Ebba Larssons ben bär inte mer än mycket korta sträckor. "Jag blir helt slut. Benen skakar och domnar bort. Jag blir stekhet ena stunden för att nästa frysa som bara den. Och nu har även armarna börjat strula", säger elitidrottaren som numer måste kämpa för att ens kunna gå ut med hunden.
Hemma på uppfarten utanför föräldrarnas villa i Boden står Ebba Larssons bil parkerad. Den är märkt med Gellivare Skidallians IK, den klubb Ebba tillhör. Men några tävlingar blev det inte i år, trots att hon var i sitt livs form i slutet av förra året.
Ebba Larsson, som sedan skidgymnasiet i Gällivare satsat fullt ut på skidåkningen, vann bland annat Vårruset i Luleå 2022 och fortsatte sedan bygga sig stark under sommar och höst. Men i december tog det tvärstopp.
Benen bar inte.
– Det gick så fruktansvärt fort. Från att ha känt mig på topp till att vakna upp med ben som inte funkade. Jag kunde gå, men väldigt stappligt. Först trodde jag det var en diskutbuktning jag slitit med som börjat spöka igen, men fysioterapeuterna uteslöt det helt. Vi fattade ingenting.
Ebba och systern Elsa, som även hon är skidåkare och på den tiden bodde i Gällivare tillsammans med Ebba, vände hem till föräldrarna över julen.
– Under mellandagarna sökte jag vård för första gången. Det gjordes en neurologstatus så att det inte skulle vara något akut, men det uteslöts direkt.
Läkaren skickade remiss till neurologen, men med tre månaders väntetid och en kropp som snabbt blev sämre blev det till att trycka på.
– Min mamma, som är distriktssköterska, ringde neurologen och sa att det inte är rimligt att en fullt frisk, ung, stark människa plötsligt tappar hela sin kraft. Hon ringde en fredag morgon, och på eftermiddagen meddelade de att de hade en tid till mig på måndagen. Det är så tydligt att man måste ligga på för att få vård.
Ebba Larsson vann Vårruset i Luleå i juni 2022. I december samma år lade hennes ben av. Nu kämpar hon med att få vård och hjälp. "Jag ska tillbaka till spåren. Det ska jag", säger 23-åringen som levt ett liv i idrottens tecken, främst som skidåkare.
Hon fick tid för både magnetröntgen och neurografi under vintermånaderna. Det sistnämnda mäter nervsignaler medan magnetröntgen kollar hjärna och rygg, men inget avvikande kunde hittas.
– Jag upplevde neurologen som oerhört nonchalant. Hon ifrågasatte om det över huvud taget var något fel på mig när jag kunnat köra bil själv från Boden och ta mig in till henne utan hjälp. Jag förklarade att benen ju bär men att gången är helt ryckig, att jag liksom förlorat kontakten med mina ben och inte orkar i princip nånting.
Hon har fokus framåt och känner hopp, men vissa dagar är riktigt tunga. "Man har dagar då man inte vill stiga ur sängen. Det är tufft att leva så här när man är van att träna flera gånger per dag och leva ett aktivt liv".
Neurologens undersökning tog en kvart, sedan kom utlåtandet.
– Hon menade det bara var att fortsätta med rehabprogrammet min fysioterapeut i Gällivare gett mig och att jag skulle försöka stressa mindre. Då skulle nog symptomen klinga av. Jag upplevde att jag inte blev tagen på allvar.
Och så har det fortsatt. Vården står still, inte ens en second opinion har hon tillåtits få på neurologen i Sunderbyn.
– De menar att om än jag träffar en annan neurolog där blir utlåtandet ändå detsamma.
Sedan tio månader tillbaka har Ebba Larsson som var i sitt livs form i fjol inte kunnat ta ett enda löpsteg och har flyttat hem till sina föräldrar tillfälligt för att få hjälp i vardagen. "Det känns som om vården inte tar en på allvar", säger hon som önskar en ordentlig utredning.
Ebba hoppas nu på en grundlig utredning.
– Det finns undersökningar att göra för att undersöka eller utesluta saker. Magnetröntgen från i januari borde göras igen. Vissa avvikelser dyker upp förts efter ett tag. Jag vill helt enkelt att de utreder mig ordentligt.
Det är höst 2023. Problemen i benen som tydligt ses skaka när Ebba går har nu börjat komma även i armarna.
– Jag går till gymmet dagligen, gör min rehab. Stressar inte, men blir inte bättre. Armarna börjar domna bort som benen, motoriken i händerna har blivit sämre och jag känner så tydligt att något är riktigt fel.
Ebba Larsson har levt för idrotten. Efter skidgymnasiet i Gällivare har hon satsat på elitnivå. Men i december i fjol tog det stopp. Benen bär nu bara korta stunder, men någon fungerande vård eller klar diagnos har hon inte fått. "Jag upplever att jag inte blir tagen på allvar."
Hon har lämnat Gällivare, bor för tillfället med föräldrarna igen.
– Jag kan ju inte ens gå ut med min hund längre, bara korta sträckor. Så, det känns skönt att landa här. Utan familjens stöd hade det varit hemskt.
Målet är dock solklart:
– Jag ska tillbaka till spåren. Det ska jag.