Från andra sidan staketet hörs hundskall och kackel från en grupp hönor. Tuppen gal medan Jenny Thunberg öppnar den vita grinden mot vägen. Förutom hunden Tizz och hönorna samsas också katt och kaniner på familjen Thunbergs gård i Blåsmark. Samtliga djur är adopterade, några skulle avlivas om de inte fick nya hem.
– Det finns många djur som far illa och behöver hjälp. De har samma rätt till ett bra liv som alla andra. Jag vill ge djur som kastats ut från sina hem en ny chans, säger Jenny.
Djuren går som en röd tråd genom hennes liv. Under uppväxten satte allergiska föräldrar stopp för husdjur, men hon var ofta hos grannen som hade både kaniner och häst.
Jenny gick Grans naturbruksskola, har läst djurskydd på universitet och har jobbat ett par veckor som djurskyddshandläggare. I dag är hon engagerad i föreningen Djurskyddet Norrbotten.
Hunden Tizz är den mest långväga i gänget på gården i Blåsmark. Hon kommer ända från Spanien.
– På praktiken under gymnasiet valde jag att volontärarbeta på en hundgård utanför Malaga. Jag var också på Hundstallet i Stockholm och skrev en uppsats där jag jämförde hur hundar som behöver ett nytt hem har det i Spanien kontra Sverige, säger Jenny.
Hennes barn Maija och Sam gör oss sällskap på verandan, de äter isglass som smälter i solgasset. Trots värmen väljer Tizz flämtande solen framför skuggan.
– Jag brukar kalla henne min lilla spanjorska och hon älskar verkligen solen. Men sedan hon kom hit till Norrbotten har hon faktiskt fått mer päls, säger Jenny.
Hundstallet i Spanien hör till SOS Animals. Det är en svensk organisation som arbetar för att i första hand omplacera hemlösa hundar till svenska hem eller i andra hand med att låta dem bo kvar på hundstallet som fadderhundar.
– Jag kände direkt att det var ett seriöst ställe, men jag blev tagen av hur mycket gatuhundar det finns i Spanien. Där kan man ta en sommarhund som vissa i Sverige tar en sommarkatt. Tyvärr är hunden inte lika mycket värd, utan mer en slit- och slängvara än en familjemedlem.
Några år senare åkte Jenny tillbaka till samma hundstall för att volontärarbeta ytterligare en gång. Tanken var också att ge en omplaceringshund en ny chans.
Tizz hade blivit lämnad av ett engelskt pensionärspar. De hade skaffat tre hundar i Spanien, men lämnade dem när de skulle åka hem igen.
Hur gammal Tizz är och vad hon varit med om innan, vet inte Jenny.
– Jag gillade hennes personlighet från första början och tyckte synd om henne. Hon var tillgiven och kontaktsökande och efter några veckor kände jag att jag inte ville åka hem utan henne.
En del av hundarna på SOS Animals har en känd historia, men vissa blir lämnade anonymt vid grinden. Efter tips hämtar personalen också hundar i behov av hjälp, till exempel dräktiga tikar.
– I Spanien finns också hundfångare. På den lokala uppsamlingsplatsen låter de hundarna stanna i fem till sju dagar. Har ingen hämtat dem då så avlivas de. Där går SOS Animals in för att rädda hundarna.
Jenny säger att de flesta omplaceringshundarna i Spanien är vana att leva i flock, till skillnad mot svenska omplaceringshundar som bor i enskilda burar på hundstall.
– Min upplevelse från Spanien är att hundarna kan vara rädda, men sällan aggressiva. Hundarna är väldigt formbara. Tizz drog sig undan till en början och blev rädd när jag tog fram sopborsten till exempel, men jag har miljötränat henne och hon anpassade sig snabbt. Lägenhet, hus, andra djur och barn – allt har funkat lika bra.
SOS Animals har placerat hundar i Sverige sedan oktober 1997. I år har 73 hundar fått nya hem via organisationen.
Vill man adoptera en hund finns många vägar att gå.
– Det finns flera föreningar i Sverige, samt många seriösa internationella organisationer. Ett tips är att kolla med veterinären på orten, de kan känna till hundar som behöver nya hem, säger Jenny.
Hundarna som kommer från Spanien är bland annat vaccinerade, avmaskade, de har EU-pass, är chipmärkta och kastrerade. Flygresan ingår också i priset.
– Om man vill adoptera en hund är det bäst att träffa hunden själv. Går det inte är alla seriösa organisationer noga med att beskriva hundarnas personlighet, styrkor och svagheter. Mitt tips är att ta reda på så mycket som möjligt. Be om bilder och små videoklipp och prata med de som sköter om hunden. Det ligger även i organisationens intresse att hitta en så bra match mellan djur och människa som möjligt.
När Jenny rör sig på gården finns hennes fyrtassade vän ständigt i närheten. Svansen vajar som en sömnig vimpel när hon strosar förbi hönorna som pickar efter mat.
I åtta år har de delat liv, Jenny och Tizz.
– Jag skulle gärna ta en till omplaceringshund, men Tizz trivs bäst som ensamhund. Med fler hundar i huset backar hon undan, så det får bli senare. Jag brukar tänka att när jag hjälpte Tizz, så hjälpte jag också en annan hund som fick ta hennes plats på hundhemmet. Det känns fint.