Eldorado för fiskare
Fisketurismen kan utvecklas och bli riktigt stor i Arjeplogs kommun. Kjell Wallström är övertygad. Lika övertygad som han var i början av 1960-talet, när han föreslog "gubbarna i byn" att de skulle införa fiskebegränsningar och sälja fiskekort i byns del av Laisälven.
Laisälven - ett eldorado för sportfiskare. Kjell Wallström, Björkliden, tog initiativ till en satsning på sportfiske för snart fyrtio år sedan. Hans övertygelse om älvens potential är lika stark nu som då.
Foto: Bertil Sundkvist
Fiske har alltid varit ett av Kjell Wallströms stora intressen. Han berättar om hur han som barn, innan haspelrullen gjorde entré vid fiskevattnen, lindade upp fiskelina på en flaska och lärde sig kasta ut kroken från den.
Om den ensamme flugfiskaren från Mölndal som upptäckte Laisälvens fiskepotential redan på 1940-talet
Nyfikna och närgångna
- Det var spännande med en turist, nästan lite suspekt. Och han hade med sig full fiskeutrustning. Jag brukade smyga upp längs älven och kika på honom för att se hur han bar sig åt när han fiskade. Men jag vågade mig aldrig fram för att prata med honom, minns Kjell. Min farfar tog hand om besökaren, och jag minns att farfar byggde en hage runt hans tältplats för att hejda de nyfikna och närgångna korna.
Under Kjells uppväxt handlade fisket i Laisälven nästan uteslutande om husbehovsfiske. Men det fanns också en medveten och långsiktig tanke om hur detta fiske skulle bedrivas.
- Jag minns när vi var ute och rodde med flugor på släp, då sa Kjells mamma ibland "lyft upp flugorna, nu passerar vi fiskarnas barnkammare, och där fiskar vi inte", berättar Kjells fru Britt.
Sen förekom förstås det så kallade "kaggfisket", som Kjell tar starkt avstånd ifrån. Ett fiske som uteslutande handlade om att få så mycket fisk som möjligt, på så kort tid som möjligt.
Frysen skulle fyllas
- Man ansåg att fiskesemestern eller fisketuren skulle löna sig, det viktiga var att frysen skulle fyllas, säger Kjell och skakar på huvudet.
Kjell Wallström insåg att med den taktiken skulle det aldrig gå att utveckla sportfisket. Samtidigt bar han på en stark övertygelse om att Laisälven skulle kunna vara ett utmärkt och eftertraktat sportfiskevatten.
Så en dag i maj 1962 samlade han ihop "gubbarna i Björkliden", som tillsammans förfogade över en milslång sträcka av Laisälven.
- Jag presenterade min idé för dem, de sa att vi träffas om ett år igen och då bestämmer vi oss.
Idén gick ut på att byn skulle sälja fiskekort till besökare, och att korten endast skulle gälla för fiske från land, med handredskap. Mask eller annat levande agn skulle förbjudas.
"Gubbarna i byn"
"Gubbarna i byn" antog Kjells förslag 1963, och Björkliden-Laisälven är numera ett välkänt begrepp bland sportfiskare runt om i Sverige.
- I början krävdes mycket tillsyn. Det var jobbigt, rent av otrevligt ibland, berättar Kjell. Men jag är känd för att vara bestämd av mig, och under årens lopp så har folk lärt sig vilka regler som gäller här.
Kjell och Britt har byggt vidare på den turistverksamhet som Kjells farfar lade grunden till i början av 1940-talet.
En stugby med totalt fjorton bäddar finns i deras ägo, men det är långt ifrån den kapacitet som de skulle vilja erbjuda besökande sportfiskare.
Med något drömskt i blicken berättar Kjell Wallström om Mörrumsån, ett område där fisketurismen beräknas generera fyrtio miljoner kronor per år.
- Det finns mycket att göra här, men vi är för gamla. Jag skulle gärna se att någon yngre satsade på ökad service till våra gäster, gärna helpension. Jag tror att det finns en nisch där som vi missat. Av slentrian erbjuder vi bara stugor med självhushåll, och testar inte andra möjligheter, konstaterar Kjell.
Så jobbar vi med nyheter