Det märks aldrig, när Trundön övergår till Berkön och skogen omfamnar oss när vi kör in till Hjältviken.
Här har Anders Olausson tillbringat sin barndoms somrar. Hans mormor och morfar bodde i en bondgård en bit bort och där lekte Anders och hans systrar under långa sommarmånader. I dag har hans morbror tagit över gården.
Anders moster har en stuga en bit ner i backen, hans ena syster bor permanent här och den andra systern har precis köpt en stuga i närheten.
En kort vägsträcka på en ö, en släktroman koncentrerad till en plats.
– Jag har blivit blödigare med åren och min historia spelar en allt större roll. Mycket av det jag gillar kan jag på något sätt koppla till barndomen, säger Anders, och berättar om gammalt rostigt järnskrot han fascinerades av som barn.
– Jag gillar den varma, röda och lite luddiga känslan.
Det är också rostig plåt som klär en stor del av fasaden till stugan som Anders byggt här i sin barndoms sommarlandskap, bland lingon och blåbärsris.
Det började med att han ritade sin systers bostadshus som examenprojekt när han läste arkitektutbildningen.
När hon ett tag senare skulle bygga garage köpte hon och Anders gemensamt tomten intill.
Tanken var att dela upp kvadratmeterytan. En del till garage – och en del till sommarstuga för Anders och hans familj. Ett eget krypin när de besökte hembygden.
– För det första ville jag sabotera syrrans utsikt så lite som möjligt, och samtidigt i så stor utsträckning som möjligt bevara känslan av orörd natur. Dessutom fick jag möjlighet att testa idéer som var för oprövade för att jag skulle kunna föreslå dem för kunder på jobbet.
Helst hade Anders grävt ner stugan under lingonriset.
Han ville komma åt känslan av rotvälta, att någon satt spaden i backen, brutit upp den och kilat in huset därunder.
Som kompromiss såg han ut den lägsta punkten, planade ut den och gjöt en platta.
Så många träd som möjligt bevarade runtom.
När man kommer gående efter stigen möter plåtfasaden marken. Nästan som om huset faktiskt reser ur lingonriset.
– När vi gjorde markberedningen sparade vi faktiskt lingonriset och rullade ihop det under presenningar för att senare kunna rulla ut det på platsen igen, säger Anders.
Stugans ingång återfinner man runt hörnet.
– Jag gillar när man får leta efter dörren, när huset inte fjäskar. Man ska egentligen vara glad varje gång att huset ens släpper in en.
När de började bygga stugan hade Anders och hans fru Annsofi sonen Edvin. Sedan dess har både Alma och August kommit till världen och tillbringat somrarna med sågspån under fotsulorna.
Stugan har nämligen tagit sju år att bygga.
– När vi började bodde vi i hyresrätt i Göteborg och hade ingen bostadskarriär att falla tillbaka på. Därför hade vi inte så mycket pengar och stugan fick bli ett projekt med låg budget.
Anders och hans pappa snickrade om somrarna.
– Som tur är har jag en händig farsgubbe, för den talangen har inte jag. Det allra bästa med projektet är att jag har gjort det tillsammans med pappa och med hjälp av syrrans familj. I efterhand är det lätt att tycka att det var skönt att det fick ta så lång tid, men visst var det periodvis lite slitigt under tiden.
Inomhus har golv, bänkar och bord mörka färger, som färgat av jorden och marken utanför.
Rötternas träfärg följer med in och växer upp i taket. Däremellan är det ljust.
– Den tanken är inget man behöver förstå, det är som en historia för mig själv när jag ritade stugan, säger Anders.
I vardagsrummet går soffans ryggstöd att fälla upp till brits. Konstruktionen är inspirerad av barndomens resor med nattåg.
Ovanför, i det smalribbade furutaket från skogen utanför, ryms förvaring av sängkläder i den svängda ytan. Virket är sågat tvärs över fjärden.
Var detalj, vart utrymme, är minutiöst planerat.
– Jag hade samlat idéer till projektet länge, egentligen kanske mer än jag kunde hantera. Det gäller att kunna sluta i tid, pillar man för mycket finns det en risk att idéerna skymmer varandra, säger Anders.
Det familjen uppskattar mest är läget. Gemenskapen.
– Här kan vi bara vara. Vi har ingen trädgård att ta hand om, ingen vardag. Det blir få måsten, och barnen leker med sina kusiner hela tiden, säger Annsofi.
– Ja, det blir något slags förverkligande av en dröm att vara här – den totala motsatsen till storstaden med vildmarken inpå, säger Anders.
Ofta tillbringar familjen även någon vecka kring jul i stugan.
– På vintern får man verkligen illusionen att man är ute i ingenmansland. Snön ligger orörd och det är stjärnklart. Det bästa jag vet är att lägga mig på bänken en vinternatt. Det är som att ligga i en snödriva, fast utan att frysa. Jag gillar inte att köra skoter eller åka skidor, så det är väl mitt sätt att komma ut i naturen.