På närmare 100 sidor finns Tore Ershags livshistoria blandat med många funderingar och djupsinnigheter. Ett välskrivet men anspråkslöst sätt att gestalta en tid som flytt.
Det är klart att minnesbilderna i första hand blivit till en värdefull behållning för de anhöriga, men också för dem som själva upplevt epoken.
Det handlar om en person som letar efter saker och händelser som satt sig fast i hjärnan, allt från barndomen och in i yrkeslivet, och som är tillräckligt för att roa en bredare läsekrets.
Ershags nedtecknade minnen borde även bli en uppmaning till fler att ta vara på sina anhörigas anteckningar och låta dem bli presenterade.
Det är klart att det i stor utsträckning handlar om personliga minnen, men är även en intressant tidsbild av ett samhälle i förändring.
Tore Ershag föddes i Jämtland och hette ursprungligen Eriksson i efternamn.
Barn- och ungdomsåren samt skoltiden finns nedtecknade. Om sin lärare från den tiden har Ershag bara gott att nämna:
– Hon uppfostrade oss syskon, med fars och mors välvilliga medgivande, till rejäla människor.
– En gång då jag fick ärtbröd, som jag inte var van vid, fick jag rännskita som brakade loss i skolsalen så jag måste hem och byta kläder.
När man gått dessa år i skolan ansågs man var arbetsför och det var dags att tjäna sitt levebröd.
Han drar sig till minnes ungdomens hårda arbete i Jämtland med jordbruk, jobb hos skomakaren i byn och skogsarbete.
En hel del hågkomster finns med från finska vinterkriget, åren 1939-1940, då Ershag upplevde krigets hets och bedrövlighet i främmande land. Där han utbildades till kusk i stridstrupperna och fick köra officerare från Sverige, Estland och Finland.
Han upplevde att bli beskjuten och även hur två av hans kamrater dödades.
– Det var mycket elände vi fick vara med om, konstaterar Ershag.
– Jag gjorde mitt bästa hela denna tid och ångrar inte att jag for.
Ershag skriver även om sin tid som tuberkulossjuk, vistelsen i Sollidens sanatorium, sanatoriet i Östersund samt hur han mötte kärleken
– Jag blev till sist fri från tuberkulosen, men först efter en pärs som höll på att sluta riktigt illa.
Under tiden på ett vilohem i Strömsund träffade han Alida Sandberg från Bergsviken. Mötet följdes upp av brevväxling. Efter ett par år blev det giftermål i Hortlax kyrka.
– Tredje lysningssöndagen hette jag Tore Ershag då posten tyckte att jag skulle byta namn, eftersom det fanns två Alida Eriksson och en Tore Eriksson i byn. Ershag blev det därför att en farbror hade tagit det namnet.
Tore Ershag fick anställning hos skomakaren som lärling och hustrun Alida jobbade i tvättstugan.
Genom åren – innan Ershag blev sin egen med tapetserarverkstad och anställda, arbetade han hos Prytz möbler i Öjebyn, med skogsarbete, som stuvare och hos Gotnells möbler i Piteå.
– Då jag efter ett år enligt tapetseraravtalet var berättigad till högre lön blev jag uppsagd. Han var mycket snål ägaren, noterar Ershag.
Ershag tog återigen jobb som skogsarbetare, satte sedan upp verkstad på Bryggargatan i Piteå, där han tillsammans med Gunnar Andersson klädde om bilar. Därefter blev det slutligen egen verkstad i Bergsviken.
Det finns också en del fiskehistorier och reseminnen. En av resorna, med hemlängtan, avslutades med orden:
– Men allt blir så banalt och krasst. Jag längtade hem till palt och en skördeauktion i bönhuset.