Elof Forsberg, som föddes 1905 i Bergsviken, skrev under sin levnad minnen från livet i brukssamhället, i allvar och glädje. Han arbetade själv i yngre år inom sågverksindustrin. Efter en arbetsskada utbildade han sig till predikant inom EFS. Forsberg bosatte sig 1968 i Askersund, där han avled i maj 1991.
– Det talas i våra dagar om svångrem och försakelser, men den som i Norrlands industriområden upplevde åren 1915-1918, under första världskriget, talas det tyst om. Då hade vi det mycket svårt med mat, berättar Forsberg.
I Forsbergs hem fanns en bagar- eller sommarstuga med bakugn. 1910 inköptes en järnspis, vilken gav modern bättre resurser till matlagning. Sommarstugan hyrdes då ut till flottläggare.
I skolorna, företrädesvis på industriplatser, ordnades med grötbespisning under månaderna januari till mars för de som hade mer än två kilometer skolväg.
– Ibland var det välling, och då med smörgås. Givetvis utan pålägg. Bolaget ordnade med bespisning i godtemplarhuset. En liter soppa, subventionerad av bolaget, kostade en krona per person. Bara en portion per arbetare. Soppan kokades på korv eller dylikt, polentagryn, eller eljest vad bolaget kom över. Ibland sill eller något som föreställde grönärter.
Ingen i familjen Forsberg rökte.
– Men den av oss som hade nattskift fick passa på vid tobaksaffären för att där köpa snus, tobak (skepp Ohoj) cigaretter, tuggtobak, ja vad som helst för att byta med lantbruksbefolkningen mot potatis. Ja, vi lyckades ibland byta till oss några nävar korn, vilket på en nyinköpt kvarn, närmast liknade en större väggfast kaffekvarn, blev ingredienser till gröt, bröd eller dylikt. Det gick faktiskt lägga sig att sova på kvällen efter kvällsvard bestående av korngröt med sådor (skal av sädeskärnor). Till detta sirapsvatten. Mjölk var svårt att uppringa, skriver Elof Forsberg.
Han berättar vidare att modern såg ut som en skugga, tunn och mager.
– Det gällde ju att de som arbetade skulle få det bästa och det mesta.
Pappan tjänstgjorde åren 1917-187 som apterare och virkesmätare hos Holmens bruk.
– Under en av sina resor kan han hem från Tornedalen med bröd bakat på kråkvicker, brunt, beskt, hårt men gott. Då var ju bröd en sällsynt gäst i vårt hem. Tallarnas årsskott utgjorde fram till midsommar en inte föraktlig bukfyllnad. Sedan blev de mer trädartade. Därtill granarnas ”mjölkottar”, deras pollenmjöl. Surblad (ängssyra), kråkbär kom ju mycket tidigt på året. Sedan blev det hallon, som växte ganska rikligt på de gamla barlastkajerna. Ja, inte ens kråk- och skatägg var att förakta, har Elof Forsberg noterat och frågar sig, hur kunde vi överleva?
– Dessa ”grönsaker” utgjorde vad jag nu förstår en mycket god vitaminkur.
Han drar sig vidare till minnes en liten tidsbild när två pojkar satt på konsul Arvid Hedqvists, förvaltare för Storfors och Bergsvikens sågverk, slaskhög.
– Den ene gnager på ett köttben. Den andre hade hittat några apelsinskal. Ingen av oss fick, så långt jag minnas, några sviter. En extra förplägnad vankades när man kunde passa Ingrid, passagerarbåten, som förutom passagerare medförde varor. Bland dessa varor fanns på torsdagarna en spånkasse med korv till tant Lundberg, som hade en liten affär i närheten av vårt hem. Genom att bära upp den fick man en liten korvskiva eller två öre.