Förr var det inte bara att kliva in i kyrkan och placera sig strategiskt bra. Ens plats var bestämd och skapade en stark rangsjuka. Där kyrkobesökarna var ytterst mån att markera sin värdighet och stred om sina platser inför gud.
De välbeställda hade de bästa platserna och mindre bemedlade placerades på ”fribänkar” eller på mera undanskymda platser i kyrkorummet. I de gamla bänkläggningslistorna från såväl Öjebyn som Piteå, daterade från slutet av 1600 och som sedan gällde fram till början av 1800-talet, fastställdes rangordningen. Till höger var manssidan och till vänster kvinnosidan.
Det berättas att en tidig bänkläggning i Öjebyn åstadkom stor förargelse. Personen som med sin hustru flyttats från andra till tredje bänken ställde till med ett häftigt uppträde inför prästen. Även borgmästaren hade invändningar. Detta sedan han och hans hustru blivit flyttad till tredje bänken. Borgmästarens uppträdande renderade i att han fick böta fyra daler silvermynt. Det fanns en del gudstjänstbesökare som inte ville beblanda sig med kreti och pleti i kyrkbänkarna.
Placeringen tilltalade inte alla stadsbor. Det inträffade att personer satt sig på förnämligare platser än de var berättigade till. Vid något tillfälle hade ett par kvinnor slagit sig ner på förnämare platser. Då de inte hade rätt till de förnämare platserna anmäldes personerna till rådstugan, stadens högsta beslutande organ.
Den första bänkläggningslistan för Piteå stad härrör från början av 1700-talet och markerar klart och tydligt vilka ”förnämare” personer på respektive mans- och kvinnosidan som skulle ha framträdande platser.
I en bänkläggningslista från senare delen av 1700-talet var första manfolkbänken avsedd för borgmästaren med främmande förnämare kronans ämbetsmän. Andra bänken tilldelades rådmännen. Härefter följde stadens apotekare samt handelsmän och hantverkare. Stadsfiskalen som tidigare hamnat på åttonde bänken flyttades senare upp till femte bänken.
Den främsta tvärbänken framme vid gången, till höger i kyrkan, var fribänk för skolstaten, tullnären postmästaren, notarie, kassör, studenter och resande ämbetsmän. Tredje bänken på denna sida var avsedd för besökare och stadens brandvakt.
Främsta bänken på läkaren tillhörde prosten, borgmästaren, rektor samt resande högre ämbetsmän.
På kvinnfolkssidan upptogs första bänken, vid långa gången av prostinnan, borgmästarinnan och rektorsfruarna samt vid nattvardsgång av en pastorska och en rektorsfru. De två sistnämnda hade vid vanliga gudstjänster en annan bänkplacering.
Sista bänken på kvinnofolkssidan skulle hållas ledig för de som av ålderdom och sjukdom inte förmådde gå till sina indelta bänkar.
I en del kyrkor fick inte uppenbara syndare sitta med i kyrkbänken. De fick stå eller sitta längst bak i kyrkan.
Det var inte alltid helt smärtfritt att fördela bänkplatserna. Det finns en del gräsliga historier som utspelat sig landet runt. I södra Sverige, på själva juldagen, kom två kvinnor ihop sig om en plats. Det slutade med att den ena kvinnan drog kniv och högg ihjäl den andra. Kyrkobesökarna tog då saken i egna händer, tog mörderskan till en närbelägen skog, grävde ner henne i en djup grop med bara huvudet ovanför marken och lämnade henne att svälta ihjäl. Hon begravdes sedan i ett närbeläget kärr.