Han betraktade utvecklingen oroväckande när han skrev sin ämbetsberättelse till biskop Olof Bergqvist, inför en biskopsvisitation i församlingen för 100 år sedan.
Gustafsson påpekade att danstillställningar och syndiga nöjen i Älvsbyn, som särskilt ordnades omkring söndagsdygnet, i hög grad bidrog till att störa helgens vila.
– Dryckesskapslasten har åter börjat florera och orsaken torde nog vara det nära avståndet till Piteå och därmed större möjligheter att bekvämt skaffa sig spritvaror, rapporterade Gustafsson, där han också påpekade att kortspel förekom i oroväckande grad.
– Med nu tilltagande penningknapphet är det väl antagligt att denna osed i någon mån hämmas, uttryckte sig Gustafsson förhoppningsfullt.
Han konstaterar vidare att det i centrala Älvsbyn fanns två biografer, vilka höst och vinter hade föreställningar vilka var flitigt besökta.
Kyrkoherden reagerade även över att nykterhetsföreningarna förde en mycket tynande tillvaro.
– Åtminstone saknas arbetslust. Såväl det gäller arbete utåt genom föredrag och direkt nykterhetsagitation, framhöll Gustafsson och tyckte att nykterhetsföreningarna gjort ytterst litet under senare år.
Ett större glädjeämne för kyrkoherden var kyrkobesöken. Gustafsson konstaterar nämligen i berättelsen att söndagsgudstjänsterna i kyrkan i medeltal besöktes av 300-400 personer. Vid större kyrkhelger samt missions- och ungdomsmöten var kyrkan till trängsel fylld.
– Andaktsstunderna ute i församlingen besöks och i regel mycket flitigt så att lokalerna vanligen är alldeles fullsatta, noterar kyrkoherde Gustafsson vidare och fortsätter:
– Någon ordnad kärleksverksamhet förekommer ej inom församlingen och som ett synnerlige stort önskemål framhålles anställandet av en församlingssyster med uppgift att ge vård åt sjuka och fattiga. För en del av de senare finns i församlingen ett kommunalhem, vilket dock endast kan motta ett fåtal behövande och därför tarvar tillbyggnad.
Då kyrkan även fungerade som barnavårdsnämnd noterar kyrkoherden bland åtskilliga ingripanden som gjorts tre pojkar som omhändertagits ”på grund av vanart och sedliga förvillelser”. De hade fått lämna sina hem och placerats i landstingets skyddshem i Kalix.
De framväxande frikyrkorörelserna i Älvsbybygden sågs med en viss oro av kyrkoherden, men viftades bort med orden: "de har inte vunnit någon som helst framgång utan allesammans visar tecken till stillastående eller rent av tillbakagång".
Det sistnämnda påståendet fick kort därefter signaturen ”En åskådare” att i Piteå-Tidningen att gå i svaromål mot kyrkoherden.
Insändarskribenten hävdade att den frikyrkliga verksamheten i Älvsbyn vunnit erkännande av en stor skara människor, fått stor tillslutning och att de med glädje gick till deras möten.
– Vilket visas att de frikyrkliga kunnat dra in elektriskt ljus i Missionshuset, anskaffat ny orgel samt till större delen nya bänkar samt underhåller egen predikant.
Om detta bär också de sista årens väckelse i Muskus, Korsträsk och Krokträsk vittnesbörd om, framhöll signaturen ”En åskådare” i en replik till kyrkoherden.
– Tack för erkännandet. Detta visar att de frikyrkliga kunna glädjas över själars frälsning var detta än sker. Vore mycket gott om de statskyrkliga vännerna ville lära av de frikyrkliga så att även de kunde giva dem samma beröm, avrundar insändarskribenten.