Ända in på 1950-talet var skollunch inte en självklarhet i många skolor runt om i vårt land.
I början av 1900-talet började skolmat på allvar diskuteras som en del av skolans ansvar. Under senare delen av 1930-talet lades en statlig utredning ”Betänkande i näringsfrågan ” fram av Befolkningskommissionen, under ledning av Gunnar Myrdal. Där rekommenderades skolmat som en av många åtgärder för att minska kostnaden för flerbarnsfamiljer och i syfte att höja näringsstandarden.
Kommunerna kunde då söka statsbidrag för att anordna skolmat för eleverna. Under andra hälften av 1940-talet lade regeringen en proposition om att alla kommuner skulle få statsbidrag till skolmaten om de uppfyllde vissa krav. Statsbidraget utformades så att de flesta fick mer än 50 procent av sina kostnader täckta. Villkoren i kungörelsen innebar bland annat att alla elever i grundskolan, oavsett behov, skulle få skolmat gratis. I dag förekommer skolmat i förskola, grundskola och gymnasieskola. Kvaliteten på maten kan variera kraftigt mellan olika skolor och kommuner.
Att skolan och mycket annat är fritt är något som de allra flesta uppskattar.
Fri skollunch ska man inte ta för given. I de flesta av världens länder existerar inte denna möjlighet, att skattepengar går till barnens lunch.
Under krisåren i början av 1900-talet bedrevs en omfattande hjälpverksamhet till förmån för de som hade det sämst ställt i samhället. Många familjer hade svårt att mätta alla hungriga munnar. Det innebar bland annat att barn från mindre välsituerade hem fick daglig bespisning i särskilda lokaler. Det som serverades var ofta gröt och mjölk.
Det vanligaste var att barnen hade en medhavd matsäck med smörgås.
Även i Piteåbygden infördes denna form av välgörenhet, till viss del understödd av staden. En större del av bespisningskostnaderna kom från medel som insamlades i samband med Barnens Dagsfestligheterna i Piteå. Det var till stor del lotterier som finansierade verksamheten.
När medlen från Barnens Dag sinade tvingades man gå ut med ett upprop i tidningarna till medborgarna där en del behjärtansvärda personer satsade pengar. Allmänhetens bistånd var nödvändigt för bespisningens upprätthållande. Till en vis del ansågs att de lagade målen indirekt skulle kunna förebygga ett framtida supande, genom en mer aptitlig kosthållning.
”Allmänheten manifesterade sin tacksamhet mot de fattiga i samhället så omtänksamma personer, vilka gått in för sin vackra uppgift. Piteåborna har än en gång visat sin offervilja”, noterades det i tidningen efter en av insamlingarna.
En tidningsnotis berättar vidare att under vårterminen 1927 beräknades kostnaden för 40 barn uppgå till cirka 1 000 kronor.
Vid samma tidpunkt beslutade skolrådet i Hortlax att sätta igång barnbespisning vid Mellanboda skola med till förfogande stående medel samtidigt som man hos Barnens Dags-kommittén i Piteå gjorde en framställning om ytterligare bidrag för att kunna fortsätta utspisa barnen till utgången av vårterminen.
Under många år anordnades det även sommarkolonier på flera håll i bygden, understödda av bland annat Majblommeföreningarna. Där barn från tuberkulosdrabbade hem fick komma för att ägna sig åt friluftsaktiviteter av olika slag och i syfte att ”äta upp sig”.