Det blev en lång väntan när ärendet maldes i myndigheternas kvarnar innan han 1922 tillträdde kyrkoherdetjänsten. Det dröjde inte mer än ett år innan han avsade sig prästämbetet i Svenska kyrkan. Ramselius anslöt sig till pingströrelsen, sedan han döpt om sig vid tiden för avskedet från prästämbetet
Ramselius återvände 1924 till Arvidsjaur och var under en kort tid föreståndare för pingstförsamlingen innan han flyttade till Stockholm och sedan ägnade sin verksamhet som pastor i Stockholm och lärare vid pingströrelsens folkhögskola, Kaggeholm. Han var även en tid resepredikant i pingströrelsen och också missionär på Westmanöarna, Island under några år.
När Ramselius avskedsansökan från prästämbetet och kyrkoherdetjänsten kom till pressens kännedom, och då han i samband med detta talade väl om pingstväckelsen, blev det sensationslystna frågor om vad han skulle göra. I tidningsskriverierna undrade man om Ramselius var på väg att bli en ”religiös vilde”. Efter att ha troendedöpt sig reste han omkring som evangelist utan att ännu vara andedöpt.
Ramselius prästvigdes i Lund för Luleå stift 1916, var sedan en kort tid i tjänst i Överkalix innan han utnämndes till komminister i Arvidsjaur 1917.
Under en tågresa till Härnösands stift, för att provpredika för kyrkoherdetjänsten i Nordingrå, och där han vann en majoritet av rösterna, söp han sig redlöst berusad och presenterade sig som ”yrkesboxaren Nilsson”. Under resan gav han sig även på en medpassagerare så att blodvite uppstod.
Händelsen kom till kännedom för domkapitlet i Härnösand som förklarade Ramselius inte behörig till kyrkoherdetjänsten.
– Han är ovärdig befattningen, var domkapitlets klara besked och valet upphävdes.
En stor majoritet av församlingsborna i Nordingrå stod dock upp för Ramselius och överklagade avstängningen till såväl dåvarande ecklesiastikdepartementet som till Justitieombudsmannen.
En som ansåg att Ramselius blivit hjärtlöst behandlad var prästkollegan Johan Ekbäck, tidigare andre komminister i Arvidsjaur, med bostad i Glommersträsk och senare verksam i Piteå landsförsamling.
Om Ekbäck berättas att han som anställd i Svenska kyrkan utnyttjade kyrkans organisation för sin verksamhet inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Han satsade på syföreningar i EFS regi och konfirmandläger på Storstrand och sådde därmed frön till splittring i då ansträngda relationer mellan Svenska kyrkan och EFS.
– Han har gett ett odelat intryck av en uppriktig gudsfruktan samt ett berömvärt nit för sina själars frälsning. Under vår bekantskap har jag aldrig sett honom förtära spridrycker. Ingen har heller så vitt jag vet haft anledning att misstänka honom för sådant bruk. Att han på sin provresa kommit att förtära sprit måste få anses som en ren olyckshändelse av mycket svårbegriplig beskaffenhet. Sin förseelse har han emellertid inte sökt förneka utan öppet erkänt desamma inför både Gud och människor. Och den som i likhet med undertecknad fått del av hans öppna bekännelse vittnar om djup ånger och självförödmjukelse, bör ej vara i stånd att över honom fälla en dom i likhet med Härnösands domkapitel, skrev Johan Ekbäck bland annat till försvar för Ramselius.