1899 lämnade representanter för Fredrika Bremer Förbundet in ett förslag om kvinnlig rösträtt till statsminister Erik Gustaf Boström, vars far var född i Piteå.
Det var första gången kvinnorna i vårt land formellt överlämnade ett förslag om rösträtt.
Men redan 1884 lades ett förslag i riksdagen i rösträttsfrågan, men röstades ner. Den händelsen ses för övrigt som avstamp för den kvinnliga rösträttsrörelse som växte fram, vilken 1903 formades till Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.
Under ett antal år därefter lades flera förslag fram i riksdagen om kvinnors inflytande, men alla röstades ned.
1896 fanns på riksdagens bord en första proposition från regeringen Boström om utökad rösträtt för män. Det blev tummen ner i riksdagen.
1902 kom en ny proposition. Den gick ut på att alla män över 40 år skulle få rösträtt. Gifta män skulle dessutom få en tilläggsröst. Det förutsattes nämligen att maken också skulle representera sin hustru. Förslaget avvisades.
1904 presenterades en proposition med förslag om rösträtt vid andrakammarvalen för män över 25 år, om de uppfyllde vissa villkor. Bland annat fullgjord värnplikten och betald skatt. Även den gången föll propositionen, då riksdagen inte kunde enas om valsystemet.
1906 lade den liberala regeringen fram en proposition med reviderade rösträttsvillkor som innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Även detta förslag avvisades.
En öppen konflikt mellan dåvarande statsministern Karl Staaff och kungen fick till följd att statsministern avgick.
Socialdemokraterna och liberalerna förklarat att de stödde rösträtt för kvinnor så snart männen först fått det, något som uppnåddes 1909.
År 1912 kom åter ett förslag från regeringen om kvinnlig rösträtt. Förslaget röstades ner av första kammaren med 86 röster mot 58. Högern var rösträttens huvudsakliga motståndare. Andra kammaren antog dock förslaget med rösterna 140 mot 66. Den kvinnliga rösträtten föll ännu en gång eftersom kamrarna inte var överens.
Inför ett demonstrationsmöte1915 kallades en av kvinnorörelsens representanter upp till hovet, där drottning Viktoria krävde ett ”slut på kvinnornas dumma tilltag” att blanda sig i politik. Kung Gustav V tyckte i sammanhanget att kvinnorna inte skulle driva frågan vidare. Kungen och drottningen försökte i det längsta undvika en regering med socialdemokrater och liberaler.
Frågan om valbarhet för kvinnor i riksdagsval togs på nytt i riksdagen under liberalen Karl Staafs andra regering 1911–1914. Propositionen var den första av tre innan den kvinnliga rösträtten vanns 1919. Propositionen var början på slutet av kampen för den kvinnliga rösträtten i Sverige.
När Nils Edén, född i Piteå, tillträdde som statsminister 1917, i en liberal-socialdemokratisk regering, uppvaktades han och justitieminister Eliel Löfgren, bördig från Öjebyn, med en skrivelse från Landsföreningen, som hemställde att förslaget om politisk rösträtt och valbarhet åt kvinnorna skulle förläggas 1918 års riksdag, Edén förklarade att det var regeringens avsikt att framföra den kvinnliga rösträtten särskilt.
Kungen lovade dessutom Edén att inte lägga sig i regeringens politik. Efter Edéns överenskommelse med kungen etablerades parlamentarismen på allvar i svensk politik.
Först 1921 fick kvinnorna den politiska rösträtten.