Därmed lades även grunden till en frireligiös sammanslutning, Piteå baptistförsamling, som våren 1860 såg dagens ljus. Bröderna Larsson, som var anslutna till baptistsamfundet, följdes senare av predikanten Per Person vilken i sällskap med resehandlande Jean Jansson, även han baptist och predikant, per båt anlände till Piteå för att förkunna. Stora skaror samlades och tillstånd gavs för dem att hålla möten i skolhuset i Öjebyn. Även missionshuset i Piteå uppläts för verksamheten.
Piteåbygden hade långt tidigare varit något av centrum för andlig väckelse, med stark anknytning till herrnutismen genom bland annat Carl Olof Rosenius och Per Brandell.
Det berättas att Per Person blev överväldigad av anslutningen till mötena och skrev sedan ett brev till en predikantkollega i Stockholm.
– I går talte jag två gånger i bönhuset. På aftonen fylldes fyra rum och stora hopar fingo gå hem i brist på rum. Herren till ära får jag säga, att det är en genomgripande rörelse och gråt överallt. Fiskefångsten är för stor. De väckta och benådade väcka andra sina närmaste. Elden, som Jesus har tänt, brinner överallt i staden. Aldrig har jag upplevat något sådant, skriver Person bland annat i brevet.
Väckelsen mottogs inte positivt överallt. Kyrkans prästerskap hade en avog inställning. I pressen angreps såväl Person som väckelsen med kraftiga ord.
Bättre blev det inte heller när dopfrågan blev aktuell och Per Person lät döpa några vuxna anhängare. Hållningen mot Persons arbete blev reserverad och Missionshuset stängdes för hans förkunnelse.
En Piteåbo, Karin Lidfeldt, öppnade då sin sal för Persons verksamhet.
När Carl Olof Rosenius dök upp i Piteå vände sig Karin Lidfeldt, en fru Bucht och Hedda Häggström till honom för att få råd i dopfrågan, som var mycket brännande. Kvinnorna väntade att Rosenius, som var en kyrkans man, skulle avstyrka en utveckling i den riktningen. Så blev inte fallet.
Han lyssnade på de tre bekymrade kvinnorna och lär sedan ha yttrat:
– Om de sett i Guds ord att de troende böra döpas genom nedsänkning och detta för dem har blivit en hjärtesak så borde de lyda sina samveten och inte uppskjuta.
Ett par kvinnor lät sedan, på egen begäran, döpa sig mitt i kalla vintern i en upphuggen vak.
När Piteå baptistförsamling bildades, det var i april 1860, anslöt sig sju personer. Men redan året därpå hade medlemsantalet fyrdubblats. Sedan var man under en tid den främsta inom distriktet.
Efter en tid av blomstring upplevde Piteåbaptisterna en del svårigheter. Det förde med sig en försvagning av verksamheten och resulterade i att församlingen förlorade sin gudstjänstlokal, vilken övergick till pingströrelsen. Under senare år har där varit yogacentrum och är nu på väg att omvandlas till hyreshus.
Så småningom kunde församlingsmedlemmarna inviga en ny ändamålsenlig lokal i eget hus vid Storgatan, före detta Krokodil. Sedan ett antal år tillbaka har församlingen sin verksamhet i Djupvikskyrkan.
Församlingens förste föreståndare blev bokbindare Gustaf Johansson. Han var fram till sin död 1888 något av församlingens allt i allo. Inte bara föreståndare utan samtidigt även sekreterare, kassaförvaltare, predikant och vaktmästare. Han blev 64 år.
Församlingens förste pastor var A. Cederberg, som bara en kort tid tjänade församlingen.