Bland annat fick utvandrade svenskar berättat för sig om en resa Enderstedt gjort från Ystad till Haparanda, med nedslag i Piteå.
– Redan från första stund får man av Piteå ett behagligt intryck. Jag tror jag hellre ville i Piteå än i Luleå. Piteåborna, vilka ha ett horn i sidan till Luleå, säga också att Luleå bara är en stad med blåst och blåsande sand, berättar Enderstedt vilken även fick artiklar om Sverige publicerade i flera av de då i Amerika utkommande svenskspråkiga tidningarna.
Enderstedt, född 1880, gick ur tiden 1933. Han var riksdagsledamot åren 1912–1914.
Om ett besök i Öjebyn noterade Enderstedt:
– Det äldsta Piteå låg dock ej här utan där man nu finner Öjebyn, ock Gammelstaden kallad. Dess kyrkstad minns jag som en riktig sevärdhet, men dess centralaste och mest typiska parti, bebyggt med hopgyttrade kyrkstugor. Öjebyn tävlar hänsynslöst med Piteå och har fått till sig förlagt både småskolelärarinneseminarium och lantmannaskola.
Enderstedt noterade vidare att Piteå ägt både landshövding och residens in på 1850-talet, då Luleå upphöjdes till denna värdighet.
– Nu användes det för övrigt mycket anspråkslösa Piteåresidenset till bostad för en vaktmästare, varjämte därstädes är anordnade lokaler för skolkök. Det är inte bara landshövdingen, som man tagit från Piteå. I den gamla tiden, då den svenska mänskligheten kom undan med fjorton dagars värnplikt, var Piteå militärstad. Norrbottens fältjägarecorps, numera regemente, gick till Notviken. Så blev det fästning i Boden, och norrbottenspojkarna lades dit.
Vidare framhölls:
– Tonen i Piteå från landshövdinge- och militärstaden påstås hålla sig, och trots sin idyll och lantlighet vill Piteå vara en fin stad. Efter Luleås “röverier” blev det spända förhållanden mellan de båda städerna. Man ville visa varandra vad man dugde till. När Luleå smällde till med sitt palats till stadshotell, så ville Piteåborna inte vara sämre utan klämde även de i med ett stadshotell, som blev stort och grant som en kungaborg.
Mauritz Enderstedt konstaterade vidare att Piteåborna förr var man som en enda stor familj.
– Ännu gör man gällande att grannsämjan är mycket god. Man har inga kotterier utan man är goda vänner överlag.
I sin reseberättelse noterar han att Piteå är den ena av Norrbottens städer, som har ‘”brännvinsmagasin”.
– Vid varje månads början är det därför en formlig rusning hit med tåg och båt från Norrbottens alla vrår. Man kastar sig av tåget och sätter med sina väskor och kappsäckar i händerna av i språngmarsch för att ej komma för långt bak i kön. De fotografier man tagit av dessa tragikomiska ‘ilmarscher’, bli kulturdokument. Stadens åkare göra sig stora pengar på att i galopp befordra spritköparna till ‘literboden’. Folkhumorn kallar dessa stormlöpningar “travtävlingarna i Piteå”. Det är väl denna främlingsinvasion som gjorde att den lilla staden bestod sig med musik på hotellet, ett damkapell med alltför stor lust för Haydn och annan klassisk musik.
Genom staden drog två kanaler, Sunds- och Strömnäskanalerna.
– Den förstnämnda är smal som ett dike, och då den får mottaga stadshotellets kloakledning och annat smått och gott därtill, blir doften just inte resedans. I stället för stadshotell borde man ha byggt vattenledning, sa Enderstedt i sina anföranden.