Det finns andra motsvarigheter, bland annat Storsjön i Jämtland med Storsjöodjuret, en historia som dök upp år 1855. Inte långt därefter rapporterades om en jätteorm som varit synlig i Hälsingland.
Det finns också rapporter om sjövidunder i kinesiska och kanadensiska sjöar och inte minst det mytomspunna Loch Ness-odjuret som sägs leva i den skotska sjön Loch Ness, vilket nämndes första gången i tidningarna år 1933.
Trots sökningar med avancerade utrustning har man inte kunnat bevisa Loch Ness-odjurets existens, men nu har den största jakten efter "odjuret" på 50 år aviserats. Ny teknik i form av drönare med värmekamera, samt hydrofoner som kan plocka upp ljud under vatten är förberedda för att fånga bevis på odjurets existens.
I augusti 1902 rapporterar den i Piteå utkommande tidningen Norrbottens Posten att en rad fiskare på Svarthällan och Räbben sett ett föremål ute till havs, som de uppfattade som en stor sjöorm.
Iakttagelsen gjordes av Albert Björklund från Trundön, hans 13-årige son, fiskaren Edvard Lönnberg från Öjebyn, Knut Lönnberg, Storfors och Magnus Eriksson, Klubbviken, Norrfjärden.
De uppskattade att föremålet var cirka 12 meter långt och att sjöodjuret simmade omkring mellan Per Ståls-kallen och Mellerstö-grundet.
Ytterligare rapporter flöt sedan in till tidningen från personer som påstått sig se odjuret. I september samma år skriver Norrbottens Posten att några fiskare på Svarthällan sett monstret dyka upp vid havsbandet i Piteå skärgård. De beskrev att odjuret hade mörka pucklar och rörde sig framåt för att sedan försvinna ner i djupet.
Året därpå, i augusti 1903, kunde Norrbottens Posten ge sina läsare bevis för att den stora sjöormen verkligen fanns. De hade denna gång dykt upp mellan Seskarö och Båtskärsnäs. Observationen hade gjorts av befälhavaren ombord på tullbevakningsångaren Gripen, Johan Theodor Johansson, från Lappbäcken, Kalix.
Denne berättade att han sett ett egendomligt mörkt föremål flytande på vattnet och först trodde det var en tumlare. När Johansson med fartyget kom närmare föremålet gjorde det några krumbukter och försvann i djupet för att åter visa sig vid vattenbrynet vid ett stengrund beläget invid en holme, där det kunde observeras på cirka 50 meters håll. Enligt Johansson var huvudet rundaktigt ovanpå, med en lång nos och att det mest liknade ett svinhuvud med utstående öron. Detta svängde djuret i cirkelrörelser på vattenytan.
Enligt Johansson liknade kroppen, som var långsträckt, en ål eller orm med hopdragna bukter gående över och under vattnet. Längre åt bakändan var det en lång bukt som sköt upp högre än de andra ur vattnet. Denna var försedd med knölar eller vårtor längs ryggraden
Johansson uppfattade djurets längd till minst sex meter.
Åtta gånger dök djuret upp vid vattenytan för att sedan inte visa sig mer. Det var då cirka 100 meter från båten.
Haparandabladet publicerade sedan en rapport, vilket sedan återgavs i ett påföljande nummer av Norrbottens Posten, att den stora sjömonstret även visat sig i Kalix skärgård.
Sommaren 1904 visade sig åter, enligt tidningsnotiser, det stora sjömonstret – på väg ut från Bottenviken. Iakttagelsen gjordes från ångslupen Nord, på gång från Umeå till Holmsund. Långt senare, år 1909, kom rapporter att sjömonster observerats i Stockholms skärgård. Historien om sjömonster har sedan dykt upp i åtskilliga filmer och tv-serier.