1935 hade cementgjutare J.V. Hedlund i Öjebyn, ägare av Norrbottens cementgjuteri, åtagit sig att utföra grunden för hotellet, beläget efter Storgatan i Piteå.
Hulda Strandberg, änka sedan 22 år efter mästerlotsen Emil Strandberg, stod som initiativtagare. Strandberg fick det ekonomiskt besvärligt och kunde inte fullborda byggnaden. Då trädde byggmästare August Larsson in och lovade färdigställa fastigheten i kvarteret Lekatten, efter att Hulda Strandberg gett beskedet att ”penningfrågan var ordnad”.
Efter en tid efterlyste August Larsson betalningen. Han fick då förklaringen av Hulda Strandberg att det hakat upp sig hos bankerna, vilka enligt henne ”var ogina”.
Efter ytterligare en tid bad Hulda Strandberg att Hedlund och Larsson skulle hjälpa henne ekonomiskt att få det för hennes utkomst viktiga hotellbygget fullbordat.
En överenskommelse träffades mellan Strandberg och Larsson, att den senare skulle få förvärva tomten för ett pris av 25 000 kronor. Ett förbehåll gjordes, att familjen Strandberg senare skulle få inlösa fastigheten alternativt ha förtursrätt vid eventuell försäljning. Köpehandlingarna undertecknades av August Larsson och Hulda Strandberg i närvaro av hennes dotter Dagny.
August Larsson hade även förskotterat 9 000 kronor för de möbler som Hulda Strandberg beställt till hotellet, dit också Sjösténs matsalar, som drevs av Anna Sjöstén, skulle flytta in.
Vid flera tillfällen var frågan om återköp på tal. 1945 erbjöd sig August Larsson att överlåta fastigheten till Strandberg för 160 000 kronor. Om inte detta accepterades skulle förtursrätten upphöra.
Det hela slutade i tinget där Hulda Strandberg och hennes söner hävdade att Larssons förvärv av tomten och byggnaden skulle ogiltigförklaras och lagfarten återkallas. Med förklaringen att två av sönerna inte undertecknat avtalet, vilka inför rätten gjorde gällande att deras mor, Hulda, hade förfalskat deras namn på köpehandlingen och att det inte fanns någon laga giltighet.
Larsson hävdade att han inte hade haft något intresse av att förvärva tomten. Att så skedde berodde på att han ville skydda sig själv från åsamkade utgifter och även ville hjälpa Hulda Strandberg. Larsson hävdade vidare att även om Hulda Strandberg skrivit sina söners namn på köpehandlingen så hade det skett med deras godkännande. Nu framfördes namnförfalskningen 10 år efter den påstådda oegentligheten. Larsson yrkade att få betalt för det nuvarande värdet av byggnaden och ersättas för de förluster han lidit genom åren.
Hur det gick sedan är historia. Familjen fortsatte driva hotellet under ett antal år, innan det senare övergick i andra händer för att slutligen rivas.
Dottern Dagny var inledningsvis föreståndarinna. Sonen Börje var en tid verksam som portier. Sonen Gunnar hade sedan en tid ansvaret för driften. Hulda Strandberg (1881-1963) blev tidigt änka. Maken, mästerlotsen Emil Strandberg avled 1913.
De fick barnen Erik Emil 1902-1907, Dagny, gift Brandt, 1903-1995, Bengt 1905-1976, Emma Elisabet 1906-1906, Gunnar 1907-1983, Erik 1909-1998, Börje 1912-1938.
Hulda Strandberg fick senare, utom äktenskapet, sonen Ture 1916-1994.