Hon föddes som ett av nio barn till August Öman och Margareta Johanna Brandell. Föräldrarna flyttade från Håkansön, Norrfjärden och slog ner bopålarna i Bäckmark, Jokkmokk.
Miliana gifte sig med Olof Fredrik Persson från Bygdeå, som var verksam som gruvarbetare i Kiruna, vilka – tillsammans med sina barn - lockades av gratis båtresa över Atlanten till Brasilien för att bygga upp ett nytt Sverige i ”framtidslandet”.
Miliana Persson ville till en början inte resa. Hon trodde inte på löftena som gavs från Brasilien. Storstrejken 1909 fick henne på andra tankar och familjen bröt då upp från Sverige.
I en broschyr ”Vägledning och rådgivare för invandrare till Brasiliens Förenta Stater” kunde man bland annat läsa: ”Gån dit ut, mina barn! Därute i Nya världen finns det fruktbara jordvidder att uppodla och bruka, där finns det välstånd att vinna, stundom rikedom.”
Resan gick via Hamburg i Tyskland. Resa tog en hel månad. Biljetten dit betalade varje emigrant själv. Resekostnaderna från Hamburg till destinationsorten i Brasilien stod däremot den brasilianska staten för. Gratis resor gjorde att många valde Sydamerika.
Familjen Persson trodde att de där skulle finna sitt paradis och där odla upp och förvandla den tropiska urskogen till bördiga åkerfält.
Först kom de till Porto Alegre för att sedan genom delvis obrutna stigar genom urskogen ta sig till slutmålet Guarany i provinsen Rio Grande do Sul.
Familjen tilldelades en jordlott, där de högg ned skogen, röjde, svedjade, byggde hus och planterade. Där kämpade de mot naturkrafterna, innan de gav upp.
Det var ont om mat. Utvandrarna fick oftast sova under bar himmel, innan de lyckats få tak över huvudet.
Det visade sig svårt att klara livhanken i Guarany och 1911 flyttade familjen till Argentina.
Väl framme drabbades Miliana Persson av sjukdom, vilken varade i flera veckor. Hon var inte den enda som blev sjuk. Många stora och små som emigrerat från Sverige överlevde inte de tropiska sjukdomarna, då de var oskyddade och inte fått några vaccineringar.
I början av 1912 insjuknade Olof Persson och avled för att sedan begravas i sitt nya hemland. Drömmen om ett nytt liv vittrade då bort.
Familjen var helt beroende av att skörden blev bra, vilket sällan var fallet.
Miliana Persson hade inga medel för att försörja sig och sina barn. Hon vände sig brevledes till den svenska minister i Buenos Aires, Argentina, för att få hjälp med hemresan till Sverige.
Den svenska beskickningen i Buenos Aires fick uppdraget att på svenska statens bekostnad skicka hem de som inte längre kunde klara sitt uppehälle.
Hon fick klartecken för familjen att resa hem, men tvingades lämna en dotter, som insjuknat i tyfusfeber. Hon omhändertogs av en annan svensk familj och kunde senare, tillsammans med andra svenska familjer, återföras till Sverige och sin familj.
Den första vågen av emigranter till Sydamerika ägde rum under 1890-talet och den andra efter storstrejken 1909.
Totalt beräknas drygt fyratusen svenskar ha lämnat Europa för en nybyggartillvaro i Brasilien. En stor del av de som överlevde åkte hem igen efter att kolonisationen misslyckats. De som valde att stanna i Sydamerika flyttade över gränsfloden till Argentina.
Miliana Persson slutade sitt jordeliv 1950 och är begravd på Lundagårds kyrkogård i Boden. I graven vilar också döttrarna Gerda (1902–1977) och Anna (1907–1993).