Piteå-Tidningens redaktör Salomon Salomonsson, (1867–1929) ledamot av drätselkammaren i Piteå, upprördes starkt av de påståenden som Norrbottens-Kurirens redaktör Herman Fernlund, (1868–1937) tillika ordförande i drätselkammaren (kommunstyrelsen) i Luleå framfört.
Fernlund, smålänning till börden, inledde med att klandra hamndirektionen för att ha tillsatt en hamnmästare under ett års tid, utan att dessförinnan ha ledigförklarat tjänsten. Dessutom kryddade Fernlund sitt inlägg med påståendet att hamnmästarens främsta merit skulle ha varit att han vara i svågerskap med hamndirektionens ordförande.
– Så kan det gå till i Piteå, rubricerade Fernlund sitt inlägg.
Något som syrligt besvarades av Salomonsson med:
– Tänk vad den naivt förvånade skribenten skulle spärra upp ögonen av häpnad om han visste att exempelvis byråchefsbefattningarna i våra centrala ämbetsverk besättas på obestämd tid – och således inte endast på förordnande – utan ledigförklaring och ansökning. I huvudstaden och andra städer – undantagandes förstås mönstersamhället Luleå – en mängd befattningar tillsättas utan föregående kungörande.
Allt detta utspelades under 1922.
Salomonsson kontrade vidare:
– Det är visserligen sant – ifall det nu skall vara något brott – att han var bror till hamndirektionens avlidna hustru i förra giftet, men det är å andra sidan ett faktum, dels att hamndirektionens ordförande vid beslutet om förordnandet av hamnmästare icke alls röstade på personen ifråga utan på en kapten från Luleå.
Salomonsson tillade att den förordnade avlagt styrmansexamen och också hade andra kvalifikationer för tjänsten.
Redaktör Salomonsson kunde inte annat än utbrista att det vara rena rama ”sluskeriet” som Fernlund gjorde sig skyldig till och också spred dem i allt vidare kretsar.
Han tyckte att Luleåborna skulle utkämpa sina kommunala strider på egen mark.
Han inflikade även en gliring mot beslutsfattarna i Luleå.
– Må det måhända tillåtas oss antyda ett litet drag från hamnförvaltningen i Luleå. Luleå stad har haft en hamnkapten med förmodligen goda betyg och synnerlige grann uniform. Luleåstads hamnkassa har haft stora, kolossalt stora inkomster, dessa flödande inkomster har hamnförvaltningen sluddrat bort på ett huvudlöst sätt och nu då de dåliga åren komma, faller man på knä och tigger staten om hjälp. Så kan det gå till i Luleå. Hade det inte varit bättre om man anställt en mindre lysande och vräkig hamnkapten, även om denne varit lite mindre veklig kapten och lite mera administrativt skolad och för övrigt ej flugit högre än vingarna bär. Men att vara vräkig och begå dumheter, är nu en gång Luleåbornas stora svaghet. Den nästa svagheten är att sprida löje över Piteå – för uppdiktade felsteg.
Salomonsson ägnade sig inte bara åt tidningsutgivning. Han var också i hög grad med om att forma Piteå i början av 1900-talet
– Piteåbygden har förlorat en kämpagestalt som reste sig huvudet högre än mängden, som aldrig sparade sig själv, skrev PT:s första kvinnliga journalist, Alida Ruuth, i ett eftermäle vid Salomonssons död i maj 1929.
– Trots alla attacker från politiska krypskyttar lät han icke fresta sig att svara med samma mynt. Hans klinga var skarp och utskiftade ofta hårda slag, men den var alltid blank, noterade Ruuth.