Problemet att få en blomstrande torghandel är av gammalt datum och dateras till stadsbildningen på 1600-talet. Redan då var Piteås invånare inte intresserade av kommers i stadskärnan. Befolkningen försökte faktiskt motarbeta torghandel och frimarknader och det bjöds inte – i likhet med andra städer – ut några varor.
När den nya näringsfriheten infördes på 1800-talet var inte heller denna något som fick Piteåborna att bryta det traditionella handelsmönstret.
1849 konstaterades i tidningen att det inte bedrevs någon torghandel i Piteå och att i staden fans inga fastställda torgdagar eller torgplatser. Säljare gick runt och fann sina köpare.
1861 berättas att apotekare Ekman i Piteå försökte återuppliva Luleåmarknaden. Han åkte dit för att sälja från sitt lager. Ett misslyckande eftersom marknaden bara existerade i almanacksbladet.
De gamla tidningsläggen berättar att år 1863 hölls för första gången, i slutet av augusti, en marknad i Piteå. Den första i mannaminne.
Piteåbornas inställning till marknaden var avog om man får tro en artikel i ett efterföljande tidningsnummer. Piteå handelsförening höll sammanträde och tog då beslut att få stadens marknader avlysta. Decembermarknaden det året hade samlat 30 stånd, men lite folk.
Året därpå noteras i en artikel i Norrbottens Posten att Piteå helt och hållet saknar traditioner kring marknader och torgdagar, men att handlare från Skellefteå och Luleå annonserar att de skall övervara Piteå marknad. Men då staden saknade marknadsplats satte de tillresande upp sina stånd efter Storgatan.
Stadsfullmäktige tillsatte en kommitté för att utforma en torghandelsstadga som antogs 1878. I en efterföljande kommentar framgår på nytt att torghandel inte brukade förekomma i Piteå.
I stadgan fastställdes att på Norrmalmstorg skulle det får förekomma försäljning av hö, halm, takstickor, ved och timmer. På Rådhustorget var det plats för livsmedel, utom fisk. Fisken fick saluföras vid Norrmalms brygga, båthamnen och vid Aronsuddens bryggor.
Torgdagar skulle vara måndag, onsdag och lördag.
Någon större betydelse fick aldrig stadgan eftersom någon handel aldrig kom igång på allvar.
Litet speciellt var det när Piteåborna hade något att sälja, exempelvis när det blev riklig fiskfångst. Då gick man upp till rådhuset och ringde i rådhusklockan samman stadens invånare och kommersen kunde börja.
Ett liknande förvarande tillämpades i Öjebyn, där kyrkklockan fick göra tjänst som reklammedel. 1888 beslutades att fem torgdagar skulle hållas i Öjebyn. Skärtorsdag 29 mars var den första, men med liten kommers. Svagt i en socken med 15 000 människor konstaterade tidningen.
Rådhusklocka nyttjades även i andra sammanhang. I den ringdes till uppvaknade på morgonen och vila på kvällen. Det ringdes även en tid vid alla offentliga sammanträden som hölls.
1882 konstaterades att den klocka som var uppsatt i rådhuset var svår att ringa i för en person. Stadsfullmäktige beslöt då att läroverkets klocka inte längre skulle användas utan flyttas till rådhuset för att användas vid ringning. Den större skulle få sitta kvar för brandringning.
Det ringdes i rådhusklockan fram till 1 januari 1897. Sista tiden enbart för rådhusrättens sessioner och vid auktioner.